222 oIDET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.d

Hans hjälmhatt var sluten, gigantisk hans längd;
hans rustning var svartgrå som jorden.

All fröjd, vid hans syn, är ur högtiden trängd,
och blå brinner lågan från lampornas mängds
och hundarna fly under borden.

Med tystnad och rysning envar honom scr.
Av skräck sitta gästerna stela.

Till slut sade bruden med bävan: ”Jag ber:
fäll, tappre herr riddare, stormhatten ner
och värdes välfägnaden dela!

Hon tystnar, och riddarn, som bruden befallt;
lät hjälmen från huvudet falla.

Men Gud! vilken syn! vad förfärlig gestalt!
vad ord måla häpnan, som rår överallt:

en dödskalle visas för alla!

Och opp sprungo alla med skräckfulla rep
och fasa och vämjelse kände.

Av rysliga maskar en slingrande hop

kröp ut och kröp in genom tinningens grop;
när spöket till bruden sig vände:

”Se opp! Känn Alonzo! var vålnadens ljud.
”Förräderska, minns dina eder!

Ditt högmod, din falskhet, dem straffar nu Gud!
Min vålnad hos dig, i din brudliga skrud,

nu sitter och fordrar tillbaka sin brud

och rycker i graven dig neder.”

Sin arm kring den häpna nu lindade han —
förgäves dess jämmer man hörde —

och fort med sitt rov genom jorden försvann.
Ej någonsin åter man Imogine fann,

ej spöket, som henne bortförde.

+

Snart dödde baronen, och alltsen hans slctt
stått öde i långliga tider.

Ty sagorna säga, att Imogines lott

är där att, till eviga straff för sitt brott,
begråta det öde, hon lider.

Vart år fyra gånger hon syns där igen,
när midnatten spänt sina vingar.

Med bröllopsvit skrud hon då visar sig än
och skriker, när benrangelsriddarn, i den,
kring dånande golv henne svingar.
