JOHAN GABRIEL OXENSTIERNA. 223

Kring dem dansa spöken med rysliga skrål,
som blod utur dödskallar dricka

och stöta tillhop var sin multnade bål

och tjuta: ”Alonzo, du tappre, din skåll
Och skål för din trolösa flickal!»

Johan Gabriel Oxenstierna

hör till de veka och känsliga natursvärmarnes krets. I ett
brev till sin hustru liknar han en gång sin själ vid ett asp-
löv: »Det finnes ingen fläkt så svag, varav den ej sättes i
rörelse.s» Hans känslighet har från början ett drag av lätt
melankoli, som är både klädsamt och behagligt. Det skänker,
säger han själv i dagboken, »i sina stunder ensliga nöjen,
vilka kanske likna de största av dem som finnas bland ett
glatt sällskap».

Sin kärlek till naturen hade han insupit på sin morfars,
riksrådets Gyllenborgs gård, det vackra Skenäs i Vingåker,
där hans far, en gammal karolin och generalmajor, bodde
på ålderdomen. Här har Johan Gabriel genomlevat en lyck-
lig barndom. Här får han ock som femtonårig sin första stora
upplevelse: kärleken till Themir, som i verklighetens värld
bär namnet Anna Kinvall och är hushållerska på herrgården.
Hon är åtta år äldre än sin unge tillbedjare, och naturligtvis
är det hon, som tagit första steget. Men det hindrar icke,
att femtonåringen genombävas av salig rysning, när han an-
förtror sin dagbok den stora hemligheten. Han bär henne
på sina armar — i tankarna, då han ensam strövar omkring
i skogar och lundar. Men hans kärlekslycka tar ett hastigt
slut, då Themir av en grym fader tvingas att helt prosaiskt
äkta en bruksbokhållare, som icke äger hennes kärlek.
Långt in i mannaåldern bevarar dock skalden minnet av
hennes idealiserade gestalt, minnet av den första kärlekens
sötma och bitterhet.

En del av sin uppväxttid tillbragte han vid Uppsala uni-
versitet. När han fyllt nitton år, kom han till Stockholm för
att inträda i kansliet. Det var mot frihetstidens slut, år 1769.
Hur kände han sig till mods i storstaden? Hans dagbok
