224 oDET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGZARJ

ger oss svaret: »Då man i själva glädjens ålder ser en yng-
ling sorgsen eller mjältsjuk, kan man visst veta, att det an-
tingen är av kärlek eller brist på penningar.» MHär tyckas
bägge orsakerna ha samverkat. Släktens ekonomi svarade
ej alls mot det stora namnets förpliktelser. Brist på pengar
skulle göra honom bekymmer hela livet igenom.

Hur längtade han ej, den unge skrivaren, från det tråkiga
arbetet i kansliet ut till det kära Skenäs! Blott någon gång,
när han kunde slå sig lös och fara ut på landet och svärma
i naturens sköte, kände han sig riktigt glad till sinnes. Och
åt denna naturglädje gav han utlopp i dikter.

År 1770 lämnade han Sverige för att under fyra år vistas
såsom sekreterare hos svenske ministern i Wien. Här i den
levnadsglada staden »an der schönen blauen Donau skulle
man nu tro att ett glatt fjärilsliv börjat för den unge ädlingen.
Men hans ekonomi tillät honom ej att leva med. Dock för-
ljuvades hans tillvaro av en ny stor kärlek. Föremålet var
en österrikisk dam med det föga lidelseväckande namnet
Susanna Frid. Hon var gift med en läkare, som var mycket
svartsjuk och bevakade sin skatt som en Argus. Så myc-
ket ljuvligare kände den älskogskranke skalden det att få
för den dyrkade utgjuta sina känslor i epistlar med -en starkti
Rousseauansk ton över sig.

Men då han ej kunde hoppas att någonsin bli iörenad med
föremålet för sin dyrkan, kommo melankoliska stämningar
över ynglingen, och i dikten »Ode till Camilla vid början
av en sjukdom» tolkar han sin dödslängtan och drömmer
om att den älskade skall vårda hans grav. Hon skall strö
en blomma på hans »sand» och ägna några tårars gärd åt sin
älsklings »sorgsna hamm. Han slutar med att mana döden
att skynda sig och »slå ett vissnat gräs, som väntar på din
lia».

Vid återkomsten till Stockholm blev Oxenstierna, tack vare
sina behagliga umgängesgåvor och sin vittra talang, ett slags
hovskald och muntrationsråd av samma slag som Dalin varit
vid Lovisa Ulrikas hov. Hans kvicka epigram och skämt-
samma smådikter äro älskliga barn av den stämning, som
rådde vid tjusarkonungens hov. Men naturligtvis använde
konung Gust:” honom framför allt till dramatiskt förfat-
tarskap i och iv. konungens karuseller, »divertissementer»
