230 DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.d

det icke med den folkliga stilens låga och vardagliga uttrycks-
sätt. Här hövdes det en utsökt »delicatesse» i formen såsom
uttryckssätt för »ädla och starka begrepp». Men följden av
dessa strävanden blev förkonstling och onatur med till-
krånglade omskrivningar. När Creutz skall skildra en me-
tande pojke, kan det naturligtvis inte gå av för mindre, än
att gossen »skastar ut en svekfull revi. Flötet blir för skalden
sett flyktigt flarn, som på vågen dansar». Fisken får heta än
sfenesläktet», än »böljans som»; och inte duger det att tala
om metkroken, nej »mordekroken» måste det vara. Oxen-
stierna går ännu längre: han skriver »sin nästa bärgnings
hopp» i stället för utsädet, »tallens mogna skog, den yxor
sammanknyta, i stället för skeppet o. s. v. Ett så enkelt
ord som bada kan naturligtvis inte skalden använda. Nej
det blir att »svalka sommarns lågor i Najadernas famn».
Att läsa sådan poesi är bitvis som att gissa gåtor. Det nya
tungomålet framstår i all sin förkonstling i verser sådana som
dessa i dikten »Skördarne», där rågmejningen skildras:

»Det krökta stål, vars egg den täta växten skär;,
fördelar luften själv, som vid dess viftning kvider,
och gnisslar mot den halm, vars torra strån det sprider.»

Verserna bli, anmärker en kritiker, lika onjutbara som den
gnisslande torra halm, de beskriva.

Men den Oxenstiernska diktens torka beror ej enbart på
.dess inkrånglade och tungrodda bilder — orsaken ligger kanske
främst däri, att skalden går för långt i sin iver att beskriva
rent tekniska detaljer vid arbetet, olika växtslag, o. d. och
därigenom blir tröttsam. Och att han faller för denna frestéelse
beror på att han ville skriva ej blott en vacker utan också
en nyttig dikt, en s. k. lärodikt angående den närings-
gren, som ensam förmådde »göra sederna rena och låta dygden
födas hos folket». Hans beundran för fysiokraternas läror
går så långt, att han vill sätta dem på vers. Hans dikt blir
nära nog en versifierad handbok i åkerbruk. »Den gamle
åkerman», som uppträder under en matrast och passar på att
ge sina söner en lektion i jordbruk, är fruktansvärt tröttsam
att höra på. Han glömmer minsann inte bort någonting i sin
långa utredning. T. o. m. poesi om de modernaste gödslings-
metoderna måste läsaren andäktigt höra på.
