JOHAN GABRIEL OXENSTIERNA. 231

Ännu svårare är det att härda ut med den kurs, skalden ger
i varukännedom. Vi få bland annat följa linets historia ända
till dess det »förbyts i spetsars nät och i ett flor försvinner».
Och inte blir det roligare, när man kommer till de långa och
lärda beskrivningarna av olika växtslag och frukter, vilka hota
att bitvis göra verket till ett formligt herbarium.

Mycket av vad som sålunda tynger ned dikten har till-
kommit vid de omarbetningar, som Oxenstierna lät den under-
gå på äldre dagar, då skaldeådran började torka ut. Det var då
en olycka, att han till smakråd fått Leopold, som knappt hade
sinne för något annat än »det undervisande» i dikten. Lika för-
vänd var Leopolds höga uppskattning av Oxenstiernas förfat-
tarskap såsom vältalare på prosa, ty faktiskt är, att Oxen-
stiernas naturliga uttrycksform som författare var versen.
Hans prosa är till sin fördel endast i dagbokens och brevens
okonstlade form. Men icke förty — när Oxenstierna författat
ett stort äreminne över Gustav III, skriver Leopold till
honom och citerar beundrande en fras, som — säger han —
»slog mig alldeles till jorden med glansen av sin skönhets.
Den är, bedyrar han, »vad jag i all min livstid läst sublimast».

Men så var det ju också till en excellens och greve, som Leo-
pold skrev den gången. Och naturligtvis måste Oxenstierna
svara med samma mynt. De två männens brevväxling blev
på det viset ett fullkomligt kuriosum av smicker och sirliga
komplimanger, vilka dock — det måste till Oxenstiernas
beröm erkännas — äro karakteristiska icke för honom utan
för Leopold.

Utan Leopolds ingripande skulle dock Oxenstiernas båda
stora dikter aldrig ha kommit ut i tryck under skaldens livs-
tid. Ty »Skördarnes skald» diktade icke för äran, blott
för sitt eget nöje och lät sina vackraste verk i årtionden vila
otryckta i portföljen.

Oxenstierna hade ej hunnit längre än till mitten av 40-
talet, när han började känna sig gammal; och många år gå
ej sedan, förrän han finner, att hans lyra är spräckt och utan
strängar. Sorg och bekymmer hade förkvävt hans diktnings
späda blomma, som behövde solsken och värme för att trivas.
