232 IDET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.S

År 1809 förlorade han sin älskade maka. Tre år senare gick
hans gamla mor bort, och sedan finner han ingen glädje mer
på Skenäs. »Där är lika kalt och trist som överallt.>» Nu kommo
också ålderdomskrämporna. De lade honom i graven vid
68 års ålder. Bouppteckningen visade en bedrövlig ställning,
och hans egendom måste gå under klubban.

Men som en dimbild försvinna livets många skröpligheter
inför det som äger bestående värde i skaldens livsgärning.
Och det är hans fina och försynta känsla för barndomshem-
met med dess minnen. Denna varma hemkänsla, denna
innerliga tro på barndomsminnenas goda makter har höjt
honom över tillvarons prosa, har hjälpt honom att bära
livets både stora sorger och små förtretligheter. Ur denna
dyrkan av hembygden har också det bästa i hans diktning
sprungit fram.

»De lärda mödors patriark.

tekarien Karl Kristofer Gjörwell har sällan trampat

denna syndiga jord. Han var trukten av en bister kri-
gares snedsprång med en klockardotter.! Fadern, som adlades
under namnet Ehrensparre och slutade sina dagar såsom
överstelöjtnant, sörjde väl för sonens uppfostran, fast han
sedan fick tretton äkta barn att ta sig an. Den gamle krigaren
ville ha honom till soldat och gjorde »jungfrupilten» redan
vid åtta års ålder till volontär, men — som den tillämnade
krigaren själv skriver — »den myckna skjutningen och det
bullersamma väsendet» passade honom ej. Därför fick han
bli kammarsittare och läskarl.

De försök, han gjorde som bokförläggare, slogo icke lyckligt
ut i ekonomiskt avseende, ty han var en alldeles för stor
optimist för att duga till affärsman. Han måste göra konkurs.
Men han hade så mycket annat, som höjde honom över livets

EN lyckligare, mera barnafrom människa än kungl. biblio:

1 Hon blev sedan bortgift med en sergeant vid Gjörwells fars kom-
pani, dog vid 91 års ålder och begrovs i Gjörwells familjegrav på
Solna kyrkogård.
