IDE LÄRDA MÖDORS PATRIARK.d 233

vedervärdigheter, framför allt i sina vittra och lärda intressen.
Han följde under ett långt liv bokstavligen det gamla budet
sIngen dag utan en radb Hans utgivna skrifter bilda ett
helt bibliotek för sig, och till dem kommo otryckta dagböcker
och brev i tusental. Det är egentligen dessa brev, som ha
bestående värde såsom tidsdokument från den småborgerliga,
ofta kälkborgerliga rococon. Tonen är allt igenom småtrevlig
men något känslosam och jollrande — egenskaper som gått
honom i blodet i och med pietistiska ungdomsintryck, und-
fångna under hans uppfostran hos »tvenne hederliga och
gudfruktiga fastrar».

Det är ingen imponerande personlighet, man kommer i
beröring med i den gamle bibliotekariens brev, men en ge-
nomharmonisk och lycklig människa, en som formligen ut-
strålar godhet och söndagsfrid omkring sig, en älskvärd
gammal farbror, som tar oss med sig och visar oss omkring i
sitt vackra hem och bland blommor och träd ute på lantgår-
den. Överallt förmår han skapa en stämning av idyll omkring
sig, och hela livet får i hans ögon en poetisk färgton över sig.

Tack vare de Gjörwellska breven kan man än i dag få en
intim inblick i den svenska medelklassens liv mot slutet av
1700-talet. Vi få, som Levertin säger, »vecka för vecka följa
familjekretsens öden, fröjder och sorger, krämpor och affärer,
stort och smått. Och detaljerna äro så noggranna, det hela
så levande livet självt, att man hör de skrivandes röster och
ser in i deras hem.»

År 1765 hade Gjörwell gift sig och fått en »dägelig, dygdig,
kvick och öm maka», som skänkte honom en son och två
döttrar. Med tiden blev husfadern typen för en snäll och god
och th;ycket omständlig gammal patriark. Han hade egent-
ligen ddrig passat att vara ung, och hans hemliv i den vackra
Djurgårdsstugan vid Kaptensudden, utanför stadens hank
och stör, fick elt skimmer av öm idyll över sig.

De flesta av den gustavianska tidens stockholmare hittade
vägen till det lyckliga hemmet på Kaptensudden. Särskilt
sökte sig tidens »känslofulla och sköna själar» gärna dit. Där
fanns också kvinnlig fägring och behag, som lockade. »Söta
mor» var glad och ungdomlig, och hennes täckhet och behag
hade gått i arv till de två döttrarna, vilka också blevo kring-
svärmade av friare.
