JOHAN TOBIAS SERGEL. 237

vackra kyrkogård, där han rett sig sin sista boning. Där kunde
han sitta långa stunder på en bänk och — som han skriver
till sin kära Stava — fägna sig åt »de bägge höga och vackra
lindar, som min son planterat, fröjdande mig över den skugga,
de en dag skola giva åt min aska och åt eder, allra käraste
barn, när I någon gång vallfärden till denna fristad och
strön en blomma på min grift». Efter ett sådant besök på
den stämningsfulla kyrkogården i vårgrönska skriver han till
sin dotter: »Jag var mycket rörd under hela denna vila och
vandring, samt undföll ej sällan en stilla och ljuv tår mitt öga
vid de så tillbörliga som högtidliga betraktelser, jag då gjorde.
Man må icke vara rädd för döden, blott undanbe sig de svårare
kroppsplågor och lidanden, som den gemenligen närmast före-
gå.» Och han fann det för tanken »ljuvligt att en gång få vila
ibland trädenm» och ej under ett kallt och tyngande kyrkogolv,

x

»Gjörwells känsloliv var», säger Levertin, »likt den fönster-
trädgård, som fanns i hans bibliotek, och vilken bland de
dammiga folianterna fröjdade och fägnade hans sinne. Där
blommade hemlyckans trevna lackviol, där grönskade öm-
hetens ej ens i den djupaste vinter vissnande immorteller,
där böjde religiositetens Kristi bloddropp sina fromma,röda
kalkar.»

Litteratur: Otto Sylwan, En Stockholmskrönika ur C. G. Gjör-
wells brev 1757—1778. Häft. kr. 14: —; inb. kr. 19: —

Johan Tobias Sergel.

konstnärssnille», var son till en tysk guldbroderare, som

tillsammans med sin hustru inflyttat till Stockholm på
1730-talet. Den unge Sergel slapp att dela svenska konst-
närers vanliga lott, umbäranden och nöd. Hans begåvning
togs i anspråk för arbetet på Stockholms slott, som under
mansåldrar var medelpunkten för konstnärlig verksamhet i
vårt land. Den unge slottsbildhuggaren tilldrog sig sådan

SERGEL, vår störste bildhuggare, »Sveriges förnämsta
