JO.1AN TOBIAS SERGEL. 249

och min djupa smärta kan endast tiden läka.» En glädje
för honom var det dock att jollra med de små barnen, och
han följde med stort intresse den lille gossens uppfostran.
Han blev glad, när han upptäckte konstnärliga anlag hos
honom, och planerade redan att en gång taga honom med
sig till Rom för att utbilda honom till konstnär. »Jag vet
ingen människa, som är mera oberoende än en konstnär, ty
jag själv är det, och jag hoppas, att min son skall följa
exemplet», skriver han. Men ynglingens håg låg åt att bli
jantbrukare, och det hade fadern heller ingenting emot. Med
tiden fick han ta hand om Sergels egendom Spånga i Sö-
dermanland. »Han är lycklig på sin torva, skall gifta sig,
få friska barn och njuta av livet i frid och hälsa», spådde
den gamle. Och han fick rätt.

Ett vackert vittnesbörd om vad som fanns på bottnen av
konstnärens njutningsglada temperament äro hans brev till
sonen, då denne tagit Spånga om hand. Han skriver, att
det skulle vara hans högsta glädje, innan han dör, att veta, att
hans son hade det bra, »ty, min käre Gustav, vi måste snart
lämna varandra för alltid, och jag önskar livligt att lämna efter
mig en lycklig varelse, som jag har givit livet. Allt beror
av dig, att älska dygden, att aldrig vika från hederns väg,
att tidigt lära dig att kuva farliga passioner, som förnedra
mannen. Om du kan bliva herre över dig själv, skall du leva
lycklig under denna vandring, som vi äro tvungna att göra
genom jordelivet.» Och det ligger mycken och bitter livser-
farenhet bakom de enkla orden: »Lev lycklig och var rädd
om din hälsa! Ingen vårdslöshet! Hälsan är en för dyrbar
gåva för att slarva med. I henne ligger lyckan.»

Ett vackert drag är också den åldrande konstnärens om-
tanke om sina tvenne trotjänare. Han lägger sonen på hjärtat
att sörja för de bägge gamla, vilka, som han skriver, »med
trohet ha vårdat din fader och bästa vän under år av sjuk-
dom, då de ofta lidit av min oro och ombytlighet utan att
knota».

Johan Tobias Sergels skiftesrika levnad närmade sig nu
sitt slut. Han liknade sig själv vid »ett gammalt ur, vars
hjul äro nötta och sakna kuggar». År 1814 blevo plågoan-
darna honom övermäktiga och lade den 73-årige mannen
i graven.
