KRONOBRÄNNERIERNA. 255

Men den snillrike Karl August Ehrensvärd liknade detta
sätt att bota rikets finanser vid att »ge en sjuk hans eget av-
tappade blod att dricka».

Bönderna kunde nu alls icke förstå, varför de inte skulle
få bränna sin egen spannmål. Därför brände de i smyg. Så
kom länsman på husvisitation, lade beslag på brännvinsred-
skapen eller förstörde dem, och sedan blev det rättegång
med fängelsestraff eller stränga böter. Då rotade sig bön-
derna tillsammans i stora hopar och brände på undangömda
ställen i skogarna. Vågade sig kronobetjäningen dit, så blev
det blodiga slagsmål, som kunde kosta människoliv. Allmogen
började i kronobrännerierna se en fiende, mot vilken snart sagt
alla vapen vore tillåtna, t. o. m. våld och mened. I somliga
trakter utarmades befolkningen av böterna för olovlig brän-
ning. På andra håll, såsom i Halland, betalade bönderna en
viss avgift till kronans uppsyningsman för att få smygbränna
i fred. Visserligen gjordes även där ett och annat beslag, men
mest för syns skull. I Östergötland och Kalmar län svarade
kronobetjänte på justitiekanslerens tilltal för deras slapphet,
att de visst inte ville riskera armar och ben på att göra beslag.
Ja det förekom på vissa ställen, att kronobetjäningen själv
ogenerat idkade den olagliga hanteringen. — På Eckerön,
i huvudstadens omedelbara grannskap, voro åtta pannor i
gång, och betydliga brännvinsförråd insmugglades därifrån
var vecka till Stockholm.

Till följd av den florerande lönnbränningen gick avsätt-
ningen från kronobrännerierna mångenstädes trögt, och stora
lager av brännvin hopade sig i magasinerna. Det hjälpte
icke mycket, att bränneridirektionen genom cirkulär in-
skärpte vikten av att man vid kronobrännerierna tillverkade
sådan vara, att allmänheten ej hade något att klaga på dess
godhet och styrka. Till den ändan skulle vederbörande vid-
taga alla behövliga åtgärder för att brännvinet måtte hålla
»fulla sex graders styrka vid tjugu graders termometervärma
samt i övrigt är gott, klart och rensmakande».

Resultatet av kronobrännerierna hade blivit alltigenom
fördärvbringande. En mängd förut hederliga människor
hade förvandlats till lagbrytare, och i stället för att ge kronan
guld medförde de i längden stora förluster. Anläggningskost-
naderna hade gått till tre gånger så mycket som beräknats, till
