256 DET MÖRKNAR.

stor del beroende på bränneridirektionens många misstag
och opraktiska åtgärder. När man t. ex. anlade ett bränneri
i Karlskrona, hade man icke tänkt på att där var så ont om
rent sötvatten, att denna nödvändiga vara måste hämtas
från Lyckeby. Till på köpet hade man för anläggningen in-
köpt en tomt med en vacker trädgård, den enda i hela staden,
och träden hade man huggit ned! De stora brännerierna ledde
också till eit förskräckligt utödande av skogarna runt om-
kring, medan bönderna till sin husbehovsbränning kunnat
reda sig med vindfällen, kvistar och ris.

På 1778 års riksdag höjdes från böndernas sida ett rama-
skri mot kronobrännerierna. »Tag hellre bort allt bruk av
brännvin, alla krogar och lagerställen, än att arbetsfolket
där skall fördärvasb heter det i en skrivelse. »Annars får
Eders Maj:t ett både till kropp och själ, till förstånd, sinne och
seder fördärvat folk att regera över.s I motsats därtill lov-
prisades husbehovsbränningen, såsom tjänande endast till
att uppmuntra och förfriska allmogen: »Förunna arbetaren»,
heter det, »vad Gud och naturen unna! Annars tröttna och
uppgivas vi, våra barn och tjänstefolk under ett arbete,
som, utan någon förfriskning, ofta förefaller nästan alldeles
odrägligt.»

Regeringens svar blev nya tvångsåtgärder och skärpta
straffbestämmelser. År 1780 gjorde sig bränneridirektionen
ytterligare impopulär genom ett påhitt, att Kungl. Maj:t
skulle låta sönderslå alla de bränneriredskap, som laglydiga
medborgare i enlighet med konungens påbud överlämnat till
kronobetjäningen, och som nu förvarades vid sockenkyrkorna.
Genom en dylik åtgärd ville vederbörande förhindra, att
dessa redskap skulle kunna användas vidare.

Dittills hade konungen alltid avböjt förslaget under fram-
hållande av att det gjorde intrång på den enskilda ägande-
rätten, men nu gav han med sig. För att då ej komma i strid
med sina förra uttalanden och lättare kunna återkalla påbudet,
ifall missnöjet bleve för starkt, tillgrep han den osympatiska
utvägen att begagna sig av att han själv befann sig på utrikes
resa och befallde rådet att i sitt namn utfärda en dylik för-
ordning. Konceptet därtill lät han själv uppsätta och över-
sända till rådkammaren, daterat Stockholm »under Hans
Maj:ts vår allernådigste konungs och herres frånvaro».
