260 DET MÖRKNAR.

dande dock i grund och botten synnerligen välkommet, ty
det gav honom ett ypperligt agitationsämne. Han uppträdde
inför rätta i full generalsuniform, omgiven av en stor hop
bönder, och avgav ett vidlyftigt anförande, i vilket han ut-
målade kronobetjäningens självsvåld och allmogens lidanden
i brännvinssaken, därvid ej förglömmande att förgylla upp
sitt eget nit för de förtrycktas bästa. Det var något, som slog
an på den församlade tingsmenigheten, må man tro.

Det lät nu så hotfullt från denna landsända, att konungen
beslöt sig för att själv göra ett besök där på sommaren 1781.
När han kom till Skillingarums tingsställe i länets nordligaste
del, var allmogen från de kringliggande tre häraden försam-
lad och anropade sin konungs nåd. Brännvinsböterna för dessa
härad uppgingo nu till 80,000 daler s. m., och om icke straffet
mildrades, måste bönderna nästan mangrant gå från sina
gårdar. Konungen tilltalade folket allvarligt men tillika
nådigt och lovade, att böterna skulle få avpassas efter vars
och ens förmögenhet och fördelas på sex år. Det behövdes ej
mer för att vända missnöjet i tacksamhet och slå Pechlin
ur brädet. När generalen lämnade tingsstället, följdes han
av glåpord och avskedshälsningar, som ej andades någon rätt
tacksamhet. Ulrik Scheffer lyckönskade konungen till den
minnesvärda »segern vid Skillingarum»: liksom Cesar kom han,
såg och segrade. Segern blev ännu fullständigare, sedan
konungen befriat länets inbyggare från deras despotiske
landshövding.

När detta skedde, hade Gustav redan offrat den man, vilken
allmänna meningen med skäl utpekat såsom brännvins-
direktionens onda genius. Konungen gjorde offret med lätt
hjärta, ty »brännvins-Wrangeb hade rätt länge varit illa
anskriven även hos honom. Inte nog med de falska förespeg-
lingar, han ideligen gjort konungen; han hade också lagt i
dagen både anspråksfullhet och andra osympatiska egenskaper.
Åtgärden med husvisitationerna och brännvinspannornas
förstöring hade rågat hans syndamått. När han äntligen
förstod, att konungen var missnöjd med honom, lär han själv
ha begärt avsked, och det blev genast beviljat. Det hade
Wrangel dock aldrig kunnat tänka sig — till den grad oum-
bärlig ansåg han sig vara. Han hade blott koketterat med
sin anhållan.
