I NÖJENAS VIRVEL. 267

I nöjenas virvel.

till stor del sin grund i konungens egen personlighet. I

början av hans regering hade hans veka natur stålsatts
av farorna, som hotade Sverige vid hans tronbestigning. I
känslan av situationens allvar hade han varit genomträngd
av en stark pliktkänsla. Men med tiden, när faran tycktes
överstånden, framträdde konungens sämre sidor, den njut-
ningslystnad och fåfänga, som grodde inom honom. »Nöjet
tycktes ständigt galoppera framför honom och han skynda
sig att kvarhålla det, som alltid flyrs, yttrar så betecknande
Gustav Johan Ehrensvärd. Det vilar något jäktande, fridlöst
över nästan hela Gustavs liv. »Hur ofta», säger en forskare i
Gustav III:s historia, »fattas man icke av ett slags medlidande
vid åsynen av de många små guldkantade, vanligen till Arm-
felt ställda biljetterna, i brådskan endast daterade med ett
”ece jeudi å minuit'! och vilkas avslutning, ”Je tombe de som-
meil””, bär syn för sagen, genom att raderna slutligen gå på
diagonalen av papperet och vax blivit utspillt här och där!
Det är, som såge man framför sig en stackars uttröttad
människa, som ävlas att fylla sitt liv till brädden men hela
dagen på audienser och courer jäktas av själviakttagelsens
ande — en man, som aldrig lyckats skapa ett hem att vila
ut i, endast ett Versailles i västficksformat.»

Sin närmaste omgivning tröttade konungen alldeles ut
med de ideliga repetitionerna till tragedier, komedier, tornér-
spel, karuseller och allt vad de hette, dessa olika slags hov-
fester. Tidtals körde han upp hovet redan kl. 4 på morgonen
för att repetera, och sedan kunde det fortgå, med avbrott
endast för måltiderna, ända till aftonen.

Det oroliga, jäktande draget i Gustavs personlighet visade
sig också i hans sätt att färdas fram genom landet. Alltid
hade han bråttom, aldrig kunde det gå fort nog undan. Det
blev ett ordstäv, att han for fram som kung Jehu. Vägen

DE skuggsidor, som vidlådde Gustav III:s styrelse, hade

! Torsdag vid midnatt. — ? Jag är så sömnig, att jag håller på
att digna ned.
