270 DET MÖRKNAR.

innersta cirkeln, ställer man sig och stampar tre gånger
med foten, sägandes: ”Vak upp! Jag är icke människa
utan Glyphis. När detta är gjort och figuren visar sig,
kan man då stå och se på honom en stund. Men när man
tycker sig bliva rädd, sätter man bägge händerna för ögonen
och ser genom öppningen av dem och gör så 12 steg bak-
länges och sedan bort utan att se sig om. Mera än tre
utom arbetaren få ej vara härvid; och skola alla stå i
cirkeln. Bäst är att vara ensam. Påsktiden är den tjän-
ligaste till detta och dylika arbeten.»

Lika uppbyggliga äro en del andra recept med anvis-
ningar för hur man skall sarbetas» med ett ben, helst ett
nyckelben, som man tagit från en kyrkogård, eller med en
dödskalle, som man skall ställa upp på ett bord »så, att
ögonen och huvudet se åt väster. En bibel lägges fram-
för huvudet, och rökelsen står uti en rökpanna framför
dess ögom. Sedan slår man upp bibeln tre gånger på
måfå, kastar tre gånger under bordet ett pennfoder med
stre järnnålar, som äro dragna genom något av köttet på
ett kolik. Vid var gång lägges rökelse på elden» under
uttalande av mystiska ord och strängt iakttagande av en
mängd hemlighetsfulla regler.

Hertig Karls gunstling och frimurarbroder Reuterholm
berättar med mycken andakt om en nattlig andebesvärjelse
av den store trollkarlen Björnram, med vilken vi snart få
göra närmare bekantskap, varvid just ett »nyckelben av
en död människa» spelade en stor roll. Björnram hade
hämtat det från Johannes” kyrkogård, men äran av dess
upptäckande tillskriver den troende Reuterholm sig själv
— det håller han styvt på.

Den förste i raden bland de häxmästare, som nu hedrade
hovet och societeten i Stockholm med sina mystiska hokus
pokus, bar det klingande namnet Plommenfelt!. Man har
en berättelse av Schröderheim om, hur Plommenfelt lång-
fredagsnatten 1779 underhöll konungen och hans bröder samt
andra troende med allehanda andebesvärjelser och troll-
konster: »Klockan 11 om aftonen samlades hos honom ko-

1 Han var son till den store affärsmannen Anders Plomgren i
Stockholm (se bd VI: 528). På grund av faderns förtjänster hade
han blivit adlad och fått ett finare namn.
