274 DET MÖRKNAR.

största odugling, jag känt,, och »en bindfärdig galning, som
hade fanen själv i kroppen».

En av hans mest uppseendeväckande åtgärder var den skatt-
grävning i källaren till ett »förtrollat> hus vid Österlång-
gatan, som han förledde hertig Karl och flere högadliga per-
soner till att vara med om. Huset, som numera bär numret
24, var av gammalt beryktat som spökhus. Enligt en sägen
skulle dess tjocka murar fordom ha omslutit ett nunne-
kloster, i vars källarvalv stora skatter blivit inmurade. Det
påstods t. o. m., att sen malmletare under edsplikt intygat
och attesterat, att här fanns det skatter till ungefär ett-
hundratrettio tunnor gulds värdes. Dem skulle nu Ulfven-
klou med bistånd av högre makter bringa i dagen, Ehuru
arbetet omgavs med stor hemlighetsfullhet, kom ryktet
därom snart ut.

Grävningarna togo sin början i februari 1784 efter förut-
gången »magisk rökning» och under högtidliga ceremonier
och pågingo till i maj, då Ulfvenklou fick för enskilda ange-
lägenheter resa till sin hembygd i Småland. Härifrån berät-
tar han på sitt hemlighetsfulla språk, till sin vän Ruuth!,
som också var med ibland skattsökarne, om ett värdefullt
fynd av annat slag. »Jag har nw, skriver han, »uti en tjock
skog funnit en svart gubbe, som är onaturligt hemma i skatte-
grävningar, har grävit upp över 15 skatter och känner det i
grund. Ovan nämnde gubbe vill jag taga med mig till Stock-
holm. Han vill i juli resa för att piska andarna till lydnad.»

»Svarta gubbem» var ingenting annat än en vanlig allmoge-
man vid namn Håkan Persson. Han skulle nu visa, vad han
dugde till vid skattgrävningen, som återupptogs i juli med
djupt allvar och under högtidliga processioner in i de mystiska
källarvalven. Men den gode Håkan Perssons roll var snart
utspelad och Ulfvenklous likaså. Det sistnämnda berodde på
Reuterholms avundsjuka över det inflytande, som den pro-
fetiske löjtnanten vunnit över hertig Karl. Genom Reuter-
holms intriger blev Ulfvenklou fram på hösten sjökommen-
derad för en längre tid framåt. Därefter övertog Reuterholm
själv ledningen av skattgrävningarna, men resultatet blev
och förblev naturligtvis lika med noll, förmodligen därför
att man ej riktigt förstod konsten att »piska andarna».

! Liljencrants” efterträdare. Se sid. 299.
