282 DET MÖRKNAR.

talade aldrig till henne. Tvärtom: om hon händelsevis såg på
mig eller tilltalade mig, så förlorade jag bruket av alla mina
sinnen. Jag blev stum. Hon såg mycket väl, att jag hade
tappat huvudet, och att jag tillbad henne. Utan att hava
den ringaste böjelse för mig skonade hon dock min egenkärlek
och behandlade mig med godhet. Jag har hela mitt liv igenom
varit henne därför tacksam till den grad, att jag aldrig ens
varit svartsjuk på dem, som varit — lyckligare än jag.»

En dag, då han stod på vakt, kom den sköna åkande till
hovet. »Jag läts, säger han, »ropa i gevär och slå trummorna
som för en kunglig prinsessa. Majoren vid regementet, en
tvärvigg, som aldrig ägnat skönheten någon hyllning, frågade
mig, om jag blivit galen. Jag svarade, att i mina ögon upp-
vägde grevinnan Löwenhielm alla världens drottningar och
prinsessor. Därpå lät han sätta mig i arrest.»

Armfelts svärmeri för grevinnan Löwenhielm var dock för-
visso icke det enda från hans ungdomsår i Stockholm, och
man kan vara lugn för att han icke inskränkt sig till stum
beundran på avstånd, ty han var, som han själv säger, vung,
yr och tilltagsen» och gick helt upp i ögonblickets glada nu.
Men i sin självbiografi och sina brev gör han sig heller aldrig
bättre, än han var. Hans lättsinne och ungdomliga över-
dåd gick emellertid så långt, att konungen t. o. m. ho-
tade med att förflytta gunstig junkern till ett annat rege-
mente.

Hotet om en dylik förödmjukelse bestämde honom för att
gå i utländsk krigstjänst. Dit drog honom också hans även-
tyrslust. Tillsammans med Göran Sprengtporten företog han
en resa genom Ryssland och Polen med Berlin som mål. I
Varsjava upplevde Armfelt ett kärleksäventyr med en under-
skön och rik grevinna, som avskydde den make, man tvingat
på henne. Det var kärleksbiljetter och nattliga möten i det
kloster, där den svartsjuke äkta mannen spärrat in sin sköna
under bevakning av ett par gamla duennor. Men en vacker
sommarnatt blir Armfelt under en vandring på Varsjavas
gator gripen av fyra beväpnade personer, som sätta honom i
en vagn, och så bär det i väg under bevakning av två ryttare,
som vid minsta försök av fången att komma undan hota
honom med sina pistoler. Armfelt tror naturligtvis, att han
fallit offer för den äkta mannens svartsjuka. Döm då om hans
