288 DET MÖRKNAR.

sök att, som hon skriver till det väntade barnets far, »till-
intetgöra en varelse, som från sin födelse endast skulle dela
sin mors olycka». Barnet kom dock i alla fall till världen
men levde blott en kort tid.

Armifelt gjorde ingen hemlighet för sin hustru av sitt för-
hållande till fröken Rudenschöld. Och han hyste så obegränsat
förtroende till den ädla kvinnans godhet och överseende, att
han mer än en gång i sina brev anropar hennes deltagande för
den olyckliga, för »vars förstörda rykte, lynne och hälsa» han
villigt erkände att han bar skulden. Magdalena Ruden-
schöld säger träffande om honom i sina memoarer: »Ingen
har kunnat vara mera flyktig än han; men ingen har
bättre förstått att vinna tillgift för sin flyktighet.»

Elis Schröderheim

intager vid sidan av Armfelt det mest bemärkta rummet bland
Gustavs gunstlingar-

Den kvicke och jovialiske »Tjocker> med den stora magen
svars, såsom Levertin säger, »med sitt lekfulla och behagliga
skämtlynne typen för en godhjärtad och lättsinnig Stockholms-
borgare. God vän med hela världen, alltid med ett leende
på läpparna, strödde han med en slösares öppna händer infall
och putslustigheter, var han gick fram. I alla ordenssällskap
var han en given medlem. Han har i liv och leverne tillämpat
den samtida poeten Kexéls ord: »Att vara tokig för rolighets
skull, det är att vara klok.» Schröderheims idealbild av livet
var »säkerligem, för att begagna Levertins ord, »en fest-
bankett med en god taffel, kvicka gäster, spirituella infall
och fyndiga tal.

Som politiker hade han sin styrka i den muntliga under-
handlingen. »Ingem, säger Odhner, »förstod såsom han att
säga, vad som bäst passade för varje tillfälle och varje
person, att övertyga och övertala, att framhålla den vackra
sidan av en sak men överskyla den fula, att med len hand
återknyta ett band, som brustit, att göra en artighet dub-
belt angenäm och en obehaglighet lättare att bära. Detta
smidiga väsen var Schröderheims styrka men blev även
hans svaghet. Ty hur han mäklade och medlade, vande
han sig slutligen att även mäkla med samvetets och rättens
