ÄVENTYRSPOLITIK. 301

den oldenburgska ätten, den ryska, den svenska och den
danska. På sådant sätt skulle freden i Norden bäst be-
tryggas.

I själva verket blev mötet i Fredrikshamn således ett avgjort
nederlag för Gustavs äventyrspolitik. Men han gav därför
icke upp sin anfallsplan. Han hoppades, att utbrottet av det
turkiska kriget skulle även utan Katarinas medgivande möj-
liggöra, vad den hänsynslöse Toll kallade »det dristigaste
och för Sverige nyttigaste av alla de storverk, tideböckerna
kunna uppvisa.

Men Turkiets krigsförklaring lät vänta på sig, och den
gynnsamma årstiden för landsättning av trupper på Själland
förgick. Då måste konungen besluta sig för att uppskjuta
angreppet på Danmark till' nästa sommar. För att göra slut på
de krigsrykten, som uppkommit, och insöva sina grannar i sä-
kerhet beslöt Gustav att företaga en resa till Italien på hösten
1783. Under tiden instruerade han sin minister i Konstanti-
nopel att av alla krafter egga Turkiet till krig, dock med iakt-
tagande av nödig försiktighet, så att ryska sändebudet icke
fattade misstankar och Sverige ej bleve indraget i kriget.
Så snart det visade sig, att en sammanstötning var oundviklig,
borde ministern officiellt lägga i dagen den största iver att
söka förekomma den, på det att ryske ministern ej måtte miss-
tänka honom för delaktighet däri. Gustav III hade inte för
ro skull studerat Machiavellis politiska läror.

Om en machiavellistisk statskonst vittnade också hans
beteende mot Danmark. På nyåret 1784 lät han sända två
kunskapare till Norge för att utforska sinnesstämningen och,
så snart de märkte tecken till missnöje med danska regeringen,
gjuta olja på elden. En anledning till krig med Danmark
borde ej vara svår att framkalla, när det gynnsamma ögon-
blicket för en brytning var kommet, menade Gustav, ty både
Danmarks sändebud i Stockholm och dess utrikesminister
voro häftiga och lättretade karlar. Det borde därför bli lätt
att »giva Danmarks mått och steg ett anseende av ett ovän-
ligt och fientligt beteende». Visserligen hade konungen enligt
regeringsformen icke rätt att på eget bevåg börja krig, men
— såsom en medlem av krigsberedningen uttryckte sig —
han »var mästare att själv sätta färg på krigsanledningen och
börja dansen».
