ÄVENTYRSPOLITIK. 309

gav fester till hans ära. Glanspunkten var en trädgårdsfest,
som drottningen gav i sitt älsklingsslott Lilla Trianon i Ver-
sailles slottspark. Först spelades en opera, sedan superade
gästerna i trädgårdspaviljongerna, och slutligen blev hela
trädgården illuminerad. Alla damer voro vitklädda. »Det
vars, skrev konungen till Creutz, »ett verkligt feeri, en syn,
värdig de elyseiska fälten.»

Men mitt i nöjenas virvel skulle politiken ha sin beskärda
del. Den första — ehuru ingalunda största — frågan gällde
ett löfte, som Frankrikes regering givit Sverige redan under
väpnade neutralitetens dagar, att förskaffa det en ö i Väst-
indien såsom koloni. Helst önskade Gustav Portorico, men det
visade sig omöjligt att få. Efterlång tvekan beslöt sig franska
regeringen slutligen för att avstå den lilla ön S:t Barthélemy,
som på grund av sin obetydlighet och avlägsenhet från Frank-
rikes övriga kolonier kunde offras utan större avsaknad.
Uppgörelsen härom hade formen av ett handelsfördrag, enligt
vilket Frankrike till gengäld för sin gåva erhöll en nederlags-
plats i Göteborg för sina handelsvaror. Man hade valt han-
delsfördragets form för att avleda Europas uppmärksamhet
från de betydligt viktigare hemliga förhandlingar, som därefter
vidtogo.

Gustav ryckte nämligen sedan fram med ett förslag till
ett kraftigt väpnat förbund mellan Sverige och Frankrike.
Han sökte skrämma med faran för båda makterna av ryska
kejsarinnans strävan att tillvälla sig övermakten i Norden,
och han sökte pigga upp stämningen med antydningar om
att hon genom frestande anbud försökte locka Sverige över
på sin sida. Nu erbjöd sig Gustav att vid behov komma till
Frankrikes hjälp med en ansenlig flotta, om Ludvig XVI
å sin sida ville förbinda sig att kraftigt bistå Sverige i krig
samt ge det en hjälp av 20 millioner francs på en gång för att
stärka sitt försvar.

20 millioner francs! Det var ingen småsumma för en rege-
ring, som själv hade stora finansiella svårigheter att dras med.
Men Gustav höll i sig. Till slut kom Ludvig överens med sina
rådgivare, att såframt konungen av Sverige ej läte sig av-
skräckas, kunde man ej alldeles avslå hans begäran om nya
subsidier, ty annars riskerade man en brytning med honom.
Och Gustav lät sig icke avskräckas. Vid en ny konferens
