DEN SVÅRA HUNGERSNÖDEN 1783—1784. 315

på tobaksplanteringarna och i stället »leda allmogens plan-
teringslusta på nyttigare och födande ämnen. Helst borde
tobaksodlingen överlämnas åt städerna, »som hava mera
ämnen för dylika planteringars. Därmed skulle även andra
fördelar följa: dels bleve tobaken allmänt beredd vid riktiga
fabriker och alltså »för hälsan mindre skadelig, än då den
utan all förmildring rå och omogen nyttjades»; dels skulle
det överhandtagande missbruket av den skadliga varan bland
allmogen minskas, då den för reda penningar måste från stä-
derne hämtas». Särskilt kunde man i sådant fall hoppas på
att oskicket att bruka tobak skulle upphöra bland »ungdomen,
rikets framgena hopp, vilken ifrån späda åren av ett slags
efterapningslusta eller inbillning att härigenom likna de äldre
sluteligen därföre får en sådan smak, att tobak icke kan um-
bäras».

+ +
LJ

I slutet av juli 1784 steg Gustav i Warnemiände ombord på
den jakt, som skulle föra honom hem till Sverige igen. Dess-
förinnan hade han fått ett brev från Creutz, vari kansli-
presidenten bad honom att landstiga i Skåne och sedan fara
landvägen till Stockholm. »Om Eders Maj:tx, skrev Creutz,
»då Han satte foten på svensk botten, reste litet långsamt
och talade vid folket med den ljuvliga vänlighet, som endast
finnes i Eders Maj:ts ögon, samt delte ut något penningar åt
dem, som mest lidit av hunger, så skulle det trösta hela landet
och göra en obegripelig verkan.» För detta ändamål skicka-
des pengar konungen till mötes i Ystad. Men Gustav föredrog
att fortsätta resan sjöledes. Den 2 augusti anlände han till
Stockholm.

Gustavs tankar kretsade nu bara omkring den europeiska
storpolitiken, där han med all makt ville spela en roll, samt
kring konst och litteratur, för vilka hans håg genom resan
blivit starkare än någonsin. Visserligen var ej brödfrågan
längre det enda nödvändiga för landsfaderns omsorger, ty
största delen av landet var detta år välsignad med en
ymnig gröda. Det var en stor lycka. »Få vi en missväxt
tilb, hade konungen skrivit till Creutz, »äro vi förlorade.
Då få vi göra som de gamla göterna, som utvandrade och
