EN RIKSDAG I MISSNÖJETS TECKEN. 319

sig. Den opposition, som kom från honom och hans menings-
fränder, var förvisso välbehövlig såsom ett värn för den fria
författningen och en kamp för att utveckla den i konstitutio-
nell riktning. Deras syfte var att göra slut på det kungliga
godtycket och de oansvariga gunstlingarnes inflytande, på den
lättsinniga krigspolitiken och vanstyrelsen i övrigt. Men det
fanns naturligtvis också bland oppositionen många, som inga-
lunda besjälades av några ideella motiv utan voro ledda av
egoistiska intressen och personligt hat till konungen. Bland
dem var Pechlin den främste. Till honom sällade sig andra
partiveteraner från frihetstidens dagar, vilka av olika skäl,
egoistiska eller ideella eller bäggedera, ville återinföra fri-
hetstidens statsskick.

På riddarhuset var konungens parti alldeles underlägset.
Hans hovmän och gunstlingar voro där utan inflytande.
Toll, som skulle vara hovpartiets ledare, var illa omtyckt
av sina ståndsbröder och mottogs, första gången han upp-
trädde, med ett ogillande sorl. I prästeståndet hade konungens
sak däremot talangfulla förfäktare bland det högre präster-
skapet, och även inom borgerskapet räknade han flere anhän-
gare. Bondeståndet hade Toll hoppats på att kunna leda ge-
nom sina båda verktyg, talmannen och sekreteraren. Den
förre, Nils Svensson från Skåne, var en skyddsling till Toll
och enligt motpartiets mening »en utmärkt spitzbowv». Men
inte ens det hjälpte. Oppositionen fann villiga öron även
bland bönderna, tack vare brännvinet och nödåren.

Det första yrkande, som oppositionen gick i elden med,
föranleddes av en betänklig oklarhet i en grundlagsfråga.
Denna gällde, hur det skulle gå, när stånden på riksdagen
stannade i olika beslut. Man hade visserligen, som det hette,
gått tillbaka till Gustav II Adolfs statsskick. Men 1617 års
riksdagsförordning gav, som bekant, konungen rätt att i
sådant fall välja det stånds mening, »som bäst var». En dylik
maktbefogenhet var naturligtvis oförenlig med den gustavi-
anska tidens uppfattning av statsskicket. Ständernas yr-
kande gick ut på att tre stånds beslut skulle uttryckligen
erkännas såsom riksdagens utom i bevillningsfrågor, där varje
stånd beslöt för sig, och i privilegiefrågor, vilka fordrade alla
fyra ståndens samtycke. Ifall däremot två stånd stannade
mot två, skulle frågan anses förfallen.
