EN RIKSDAG I MISSNÖJETS TECKEN. 321

Gustav och hans vänner, isynnerhet Toll, arbetade emeller-
tid av alla krafter på att genomdriva passevolansen. Inom
prästeståndet lyckades man också genom bevekliga böner
och löften om kyrkliga reformer bringa oppositionsmännen
därhän, att de lovade att åtminstone ej motarbeta passe-
volansen. Även bönderna bearbetades starkt på klubbar,
som på konungens bekostnad voro inrättade för deras räk-
ning. Stämningen i bondeståndet blev mycket orolig, och
där utspelades scener, som påminde om de bullersamma riks-
dagarna för 30 och 40 år sedan. En gång berättar protokollet,
hurusom »nästan alla i stället för att sitta stilla på bänkarna
stormade fram på golvet och ropade över varandra». Tal-
mannen beklagade sig över dylika oordningar, men det
hjälpte icke. En del bönder synas ha antastat både honom
och sekreteraren. Förgäves sökte talmannen anslå en myndig
ton, och lika maktlösa voro sekreterarens tårar och bevekliga
ord.

Den mäktigaste mannen inom oppositionen tog sig Gustav
själv för att bearbeta. En afton, då konungen råkade Fersen
på operan, kallade han honom in i sitt kabinett och tilltalade
honom med »en eldad och vred uppsym. <Berättelsen
härrör från Fersen själv. I huvudsak är den väl pålitlig,
men värdefullt hade varit, om även konungen efterlämnat
några anteckningar, så att man kunnat kontrollera den enes
detaljuppgifter med den andres. Hos Fersen förefinns näm-
ligen en viss benägenhet att ställa sig själv i bengalisk be-
lysning till förfång för sanningsenligheten.

Men vi återknyta samtalets tråd: Gustav uttalade in-
för Fersen sitt missnöje med »hans djärva och otacksamma
uppförande», i det han satte sig emot konungens åtgärder till
rikets bästa. Han bad den gamle partihövdingen icke glömma,
att Hans Maj:t 1772 kunnat taga hans huvud till hämnd för
att Fersen 1756 fällt dödsdomar över konungens vänner. Nu
fordrade konungen, att Fersen på riddarhuset skulle under-
stödja passevolansen. I annat fall skulle greven och hans fa-
milj från Hans Maj:ts sida få röna »ett outsläckligt hat och
onåd».

Men Axel von Fersen hade varit med om för mycket här
i världen för att av kungligt maktspråk låta sig drivas från
sin övertygelse. Han bad å sin sida konungen ej glömma,
