EN RIKSDAG I MISSNÖJETS TECKEN. 323

Inom adeln var uppenbarligen ingen framgång att vinna
för den kungliga propositionen. Där blev den också nedgjord
smed horribla salvors, såsom ett ögonvittne uttrycker sig.
Däremot segrade den i präste- och borgarstånden. Dess slut-
liga öde hängde alltså på bondeståndets beslut. Konungen hade
ålagt ståndets sekreterare att varken spara pengar eller goda
ord för att övertala bönderna, och både talman och sekre-
terare manade ståndet på det bevekligaste att icke motsätta
sig konungens önskan. Men inga påtryckningar hjälpte.
Bönderna instämde i adelns beslut.

Passevolansfrågans utgång var den stora vändpunkten i
denna riksdag. Den var det första synliga tecknet efter stats-
välvningen till att konung Gustav förlorat ständernas för-
troende. De hade givit honom ett formligt misstroendevotum.
Det skulle snart komma fler av den sorten.

De kommao, allt efter som de kungliga propositionerna före-
lades ståndens plena till avgörande. Allesammans blevo de
avslagna med undantag för konungens förslag att inrätta
spannmålsmagasin i alla rikets provinser. Syftet var i främsta
rummet att förekomma hungersnöd. Men även ett så nyttigt
förslag mötte motstånd och antogs endast i betydligt redu-
cerad omfattning. Ständerna kände nog på sig, att konungen
icke menade så alldeles helt med sina omsorger att möta nöden,
utan att därbakom lågo även krigiska syften.

Även när det gällde beskattningen, begagnade oppositionen
tillfället att låta konungen känna sin makt. Inom alla stånden
bestämdes, att bevillningen skulle utgå ej såsom förut intill
nästa riksdag, vars sammankallande berodde av konungen,
utan för en begränsad tid av fyra år. Och för att ytterligare
hävda sin rätt att sig själva beskatta minskade ständerna
bevillningen med en procent. Under överläggningarna om
denna sak hördes mycket och häftigt klander över konungens
fortsatta hemlighetsmakeri med finansväsendet. Denna
gång var statsbristen dold under en post, som lydde:
»Kungl. Maj:t vill i nåder låta leverera till räntekammaren
718,000 rdr.» Ingen fick veta något om hur pass stor skuld-
summan verkligen var. Engeström betonade, att enligt
regeringsformen ägde konungen icke rätt att utan ständernas
samtycke ådraga riket skuld, ty kunde detta ske, så vore
ständernas beskattningsrätt endast ett bländverk. Och en
