324 DET MÖRKNAR.

annan oppositionsman, den för sin förtjänstfulla verksam-
het som jordbrukare bekante Rutger Maclean, uttalade
samma tanke i ironisk form. Han tog för givet, »att under
Kungl. Maj:ts kloka styrelse, igenom Dess nådiga omvårdnad
om grundlagens helgd och faderliga ömhet för sina trogna
undersåtar de icke äro besvärade med någon gäld, vilken
icke blivit dem veterligen gjord och de sig själva åtagito.

Men oppositionen nöjde sig icke med de anmärkningar,
som konungens propositioner kunde ge anledning till. Stän-
derna hade kommit till riksdagen laddade med skarpa klago-
mål över en mängd missförhållanden, och dem framburo de
olika riksdagsmännen i form av »besvär, och petitioner. Först
vände man sig mot de ingrepp, som konungen gjort i tryck-
friheten; och i ett par besvärsskrifter blevo de stackars bok-
tryckarne illa åtgångna, fast de utan sin egen förskyllan
gjorls till censorer över litteraturen. »Att upplysa och upp-
lysas beror på deras behag; de tända och släcka ljus efter
godtycke», hette det om dem. Slutet blev, att ständerna av
läto en gemensam besvärsskrivelse till Kungl. Maj:t, vari de i
hovsam form men i sak skarpt kritiserade konungens politik
i tryckfrihetsfrågan och anhöllo, att 1774 års tryckfrihets-
förordning måtte återställas i sitt ursprungliga skick.

Att även konungens riksfördärvliga brännvinspolitik skulle
komma på tapeten var en given sak. Isynnerhet hörde man i
prästeståndet kronobränneriernas skadliga verkningar ut-
målas i de starkaste färger, och hela ståndet anslöt sig till
de uttalanden, som gjordes av en dess ledamot i en skri-
velse med den betecknande rubriken »Oförgripeliga tankar
om krogar, skådespel, menederier och premier för hemligt
angivne brännvinsbrott såsom hinderliga för religionens
utövning?.

I bondeståndet yrkades på att husbehovsbränningen måtte
frigivas mot en bevillning, och de andra stånden instämde.
Konungen svarade, att han ville giva riksens ständer ett
nytt vedermäle av sitt tillmötesgående, och erbjöd sig ati
nedlägga kronobrännerierna samt frigiva den gamla husbe-
hovsbränningen mot en ständig skatt av 300,000 rdr årligen,
vilken summa dock under de år, då bränning var förbjuden,
skulle minskas med hälften. »Det är, förklarade konungen,
