EN RIKSDAG I MISSNÖJETS TECKEN. 325

sej första gången, jag föregår riksens ständer med foglig-
het. Jag väntar, att de följa detta mitt faderliga exempel.»
Han lät dem också veta, att han äskade ett direkt ja eller
nej och icke komme att mottaga något annat svar. »Jag
väntar om fyra dagar svars — med dessa ord slutade den
kungliga skrivelsen.

Den något fräna tonen i detta aktstycke hade icke den
verkan, som Gustav väntat sig. Ständerna tyckte, att Hans
Maj:t behandlade dem väl mycket som skolpojkar. I en olyck-
lig stund kom också ut ett hånfullt yttrande av Armfelt
om riksdagsmännen. Då Markov något spefullt anmärkte,
att de började bli svårhanterliga, skulle kungagunstligen
ha yttrat: »Det gör ingenting — våren nalkas, och kungen
skickar dem bort på bete.» Den just ej vidare spirituella
skvickheten» gengäldades av den adliga oppositionen med
de mest oförsynta och kränkande yttranden om konungen.
Han bhöll nu ett övningsläger på Ladugårdsgärdet. Men
var det hans mening att med vapenmakt imponera på stän-
derna, så lät man nu vem som ville höra på veta, att map
trotsade och föraktade honom.

Och även på böndernas »tobaksklubbar», såsom Fersen
kallar dem, talades starka ord mot konungen. Hans åtgärd att
beröva dem rätten att bränna sin spannmål vore ett tyranni
utan like. De borde förfara med honom så, som de i operan
Gustav Vasa sett att allmogen gjorde med den tyrannen
Kristian — konungen hade nämligen inbjudit bönderna att
se detta skådespel.

När konungens anbud förekom till avgörande på riddarhuset,
uppstod den entusiastiske värnaren av ständernas rättigheter
De Frietzcky, stor bruksägare från Värmland och förut
en av Mössornas bästa krafter. Han höll ett ryktbart dik-
tamen, som gjorde honom till dagens hjälte, ja till riksdagens
mest uppburne man. Det var frågan om den föreslagna
brännvinsbevillningens laglighet, som han tog upp till
skärskådande. Den synpunkten hade ingen annan vågat
sig på. Klart och övertygande bevisade han, att konungen
ingen rätt hade att driva brännvinsbränning som en kronans
affär. »Det har», sade han, »i alla tider varit svenska folkets
urgamla rättighet att själv förädla de produkter, det med
flit och möda utur egen jord framalstrar.» Från den rätten
