326 DET MÖRKNAR.

hade folk väl stundom för tillfället avstått, när statens väl
så krävde, men nationen hade aldrig skänkt bort den till
kronan. Anno 1772 hade ständerna överlämnat åt Kungl.
Maj:t att förbjuda brännvinsbränning men icke att inrätta
kronobrännerier. Det var alltså folket självt och icke kronan,
som ägde rätten att bränna brännvin; och konungen hade
begått en olaglighet, då han fråntog sina undersåtar den
rätten. Följaktligen kunde det icke komma i fråga, att detta
folk skulle betala något för att återfå sin rätt. Det av ko-
nungen begärda beloppet borde därför ej beviljas under
annan form än som en vanlig bevillning till statsverkets
hjälp. Det borde alltså icke ges för all framtid utan endast
för vissa år.

Strax efter Frietzckys tal framställde lantmarskalken
proposition på bifall till Kungl. Maj:ts förslag. Svaret blev
ett nästan enhälligt nej.

Frietzckys diktamen verkade osom en larmtrumma», sär-
skilt på bondeståndet. Det trycktes iflere upplagor och lästes
begärligt på bondeklubbarna. Bönderna ville nog i allmänhet
ha brännvinsbränningen frigiven lika gärna, som de ville leva;
men när de skulle rösta om konungens förslag, hörde man gen-
ljud av Frietzckys tal från alla hörn av salen. Deras beslut
blev dock icke rent avslag på konungens proposition utan
ett anbud om en bevillning på åtta år, i enlighet med vad
prästerna förut uttalat sig för. Böndernas innersta hopp var,
att konungen skulle ge med sig och godtaga de bägge ståndens
anbud. Men för sin värdighets skull kunde han omöjligen
ändra på det krav, han med sådan bestämdhet framställt;
och så fick frågan förfalla. Det var en ny motgång för
konungen — men en ändå bitltrare missräkning för bön-
derna.

På midsommaraftonen avslutades den märkliga riksdagen,
efter endast sju veckors samvaro. Konungens avskedsord
voro till sin innebörd ett strafftal. Han talade om »farhågor,
ogrundade till deras natur, oförtjänte för den som givit
Sveriges folk frihetem», farhågor som hotat störa den endräkt,
konungen nu »i fjorton år med så mycken möda, så stor för-
sakelse av allt eget missnöje sökt bibehålla». Men han sade
sig anse dem endast »som moln, vilka uppkomma efter ett
