328 DET MÖRKNAR.

han några år senare yttrade till Armfelt, »beröva mig mitt
livs lugn».

De orden avse icke så mycket oppositionen sådan den fram-
trädde i de offentliga debatterna och riksdagsbesluten, ty
dessa gällde ju icke konungens person utan själva regerings-
systemet, och därvidlag fingo hans rådgivare bära en god del
av skulden. Nej, vad som gav de oläkliga såren, det var den
hånfulla och föraktliga ton mot Gustav personligen, som allt
ifrån denna riksdag blev på modet bland en stor del av adeln
och krigsbefälet. Den härrörde ursprungligen från konungens
personliga fiender och en del unga brushuvud bland opposi-
tionen, vilka hatade honom såsom folkets förtryckare. Nu
fingo alla dessa av hätskhet uppfyllda människor tillfälle
att sammanträffa och smitta ned den stora adelshopen.
»På detta sätt skapades», säger Odhner, »den hatfulla anda,
den avskyvärda ton, som bar sina fördärvliga frukter i Anjala-
förbundet och andra sorgliga företeelser.> Och denna hån-
fulla ton gick igen i de smädeskrifter på vers och prosa, som
i avskrifter cirkulerade kring land och rike, sedan den be-
rättigade kritiken i pressen med maktspråk tystats ned.

Men Gustav var icke den, som lät missmodet bryta ned
sig. Oppositionscheferna misstogo sig grundligt, när de
retade honom, när de föraktade honom som en vekling och
trodde, att hans eftergifter berodde på svaghet. De anade
icke på långt när all den förslagenhet och energi, varöver en
sådan natur som han förfogade. Han var som stålfjädern,
som kan pressas ned men alltid strävar att räta ut sig igen.
En sådan natur är det farligt att reta. Frankrikes utrikes-
minister insåg också detta bättre än de svenska oppositions-
männen. Han befarade, att Gustav nu skulle av sin förbittring
drivas till att ånyo omstörta styrelsesättet, och tillade:
»Han skulle nog kunna finna personer, benägna att förhjälpa
honom därtill.»

All Gustavs diktan och traktan går från denna stund ut
på att kväsa den adliga byråkrati, som tagit ledningen av
riksdagen och ville göra honom makten stridig. Han spejar
med fördubblad iver efter tillfällen att göra en kupp. som
åter skulle skänka honom folkhjältens roll.

Men i väntan därpå ämnar han icke ligga overksam på den
inre stridsfronten. »Söndra och härskab blir här hans lösen.
