330 DET MÖRKNAR.

föredrogos för konungen, och föreslå behövliga reformer inom
kyrkan. Vid befordringar skulle de sökandes skicklighet
och förtjänst vara den avgörande synpunkten. Den ledande
kraften inom beredningen blev Nordin, »riksprosten», såsom
han kallades av avundsjuka biskopar. I själva verket blev
han Gustavs ecklesiastikminister. Därmed var Schröderheim
skjuten åt sidan och pastoratshandelns vederstyggligheter
åtminstone i det allra närmaste bragta ur världen.

Genom att tillmötesgå även en del andra reformkrav från
prästerskapets sida förbättrade konungen högst väsentligt
stämningen mot regeringen inom detta stånd. En av dessa
åtgärder var förbud mot att hålla krog invid kyrkorna. En
annan var en förordning, att offentliga skådespel ej skulle
få hållas på söndagarna utom i fyra större städer.

Sedan gällde det att återvinna böndernas tillgivenhet.
Det var egentligen den lättaste uppgiften. De voro ju av
ålder konungskt sinnade och hade mer än en gång varit
kronans bundsförvanter mot »herrarne». Det stod nu i
konungens makt att fullständigt upplösa bandet mellan dem
och adeln genom att återge dem rätten att bränna sitt bränn-
vin. På sommaren 1787 tog Gustav det avgörande steget och
utfärdade en kungörelse, som för tio år mot en viss årlig
avgift medgav husbehovsbränning åt alla, som före förbudet
1772 ägt rätt därtill.

Nu höllos sockenstämmor landet runt för att besluta, om
man skulle ingå kontrakt härom med kronan eller icke —
ty kontrakten skulle i regel avslutas sockenvis. Mångenstä-
des gick det med pukor och trumpeter att få Kungl. Maj:ts
anbud godtaget. Men på en mängd håll blev det återigen
en hård kamp mellan regeringen och den adliga oppositionen.
De stora godsägarne gjorde vanligen allt vad de kunde för
att hindra en försoning mellan konungen och allmogen.
Men regeringen satte också alla krafter i rörelse för sin sak,
både landshövdingar, prästerskap och trogna godsägare.
Tack vare deras inflytande och husbehovsbränningens starka
lockelse, segrade regeringen i de flesta landskap. Men i Bo-
huslän, där det var så lätt att smuggla in utländskt bränn-
vin, tackade allmogen nej. I Mälarprovinserna, de mäktiga
adliga jorddrottarnes land, var det en betydande minoritet
av socknar och enskilda, som vägrade avsluta kontrakt med
