EN RIKSDAG I MISSNÖJETS TECKEN. 331

kronan, och i Finland, där folket ännu var utfattigt efter miss-
växtåren, gick det också trögt med arrendekontrakten. Följ-
aktligen fingo en del kronobrännerier alltjämt bestå, så länge
Gustav III levde.

Kronan på försoningsverket mellan konungen och allmogen
sattes genom en mängd deputationer från bönderna i de
olika länen, vilka kommo upp på Stockholms slott och fram-
förde folkets underdåniga tacksägelser till konungen för hus-
behovsbränningens frigivande. De goda dannemännen blevo
mottagna av en grann hovmarskalk med stav i hand och
av annat hovfolk, som beledsagade dem till konungens
audiensrum. Här blevo de begåvade med en silverpenning
att bära i knapphålet och förplägades sedan rikligen med mat
och dryck.

Skada bara, att det var landshövdingarne, som stodo bakom
det hela. De hade, påstods det, ej blott givit dessa »deputerade»
reskassa och förplägnadspengar utan hade också stuckit
till dem den vackra tacksamhetskrivelse, som de skulle
överlämna till Hans Maj:t.

Även på nästa riksdag kom böndernas belåtenhet med de
landsfaderliga omsorgerna om husbehovsbränningen till ut-
tryck. I sitt svar på konungens hälsningstal vid rikdagens
öppnande skyndade sig bondeståndets talman »med okonst-
lad uppriktighet» att i främsta rummet frambära ståndets
tacksamhet för att Hans Maj:t vav nådigaste ömhet för landet
och av en vis vård för närvarande och tillkommande tiders
välfärd upplåtit till jordbrukaren rättigheten att till brännvin
förädla jordens avkomst och därigenom på en gång uppfyllt
trogna undersåtars önskan, den de så ofta vågat för tronen

frambära».
L ä

Gustav khade segrat över sina motståndare. Men det var
ingen seger att vara stolt över. Visserligen skulle det nu bli
slut på lönnbränningen med alla dess sorgliga följder, meneds-
brott och utarmande böter; men brännvinets förbannelse
tog sig i stället andra former. Och skulden därför låg mest
hos kronobrännerierna. Att supa kronobrännvin hade blivit
en vana, som nära nog betraktades såsom god och samhälls-
gagnande; och när nu brännvinet blev lätt åtkomligt igen,
