338 DET MÖRKNAR.

var något till överraskning, men man kan just inte säga, att
den var av angenämaste slag.' Den höge gästen blev dock
ytterst älskvärt mottagen. Redan samma dag hade han ett
politiskt samtal med Bernstorff. Det fortsattes de båda
följande dagarna och övergick då till en formlig underhand-
ling om förbund mellan Sverige och Danmark. Gustav be-
gagnade sig därvid av den harm, som ryska hovets över-
modiga ton framkallat bland de danska statsmännen, och
föreslog en allians, som skulle värna båda de skandinaviska
makternas självständighet gentemot den mäktige grannen.
Det förbund, som han nu erbjöd Danmark, var ett fullkom-
ligt motstycke till det som han på mötet i Fredrikshamn
föreslagit Katarina: bägge parterna skulle förbinda sig att
icke hjälpa någon av varandras fiender, »vare sig de skulle
bliva av dem anfallna eller finna sig föranlåtna att dem an-
fallas. Likheten mellan situationen i Fredrikshamn och Kö-
penhamn blev ändå fullständigare, när danska regeringen
svarade med ett motförslag om förbund mellan alla tre gre-
narna av det Oldenburgska huset. Det danska kabinettet
vågade icke utbyta sin ryska allians mot ett förbund med
en så opålitlig granne som konung Gustav, vilken några år
förut velat överfalla Danmark i djupaste fred.

Så var spelet även här förlorat. Det återstod endast att
söka rädda skenet. Genom att mera privat tala väl med
Bernstorff, som verkligen synes ha varit intagen av Gustavs
snille och älskvärdhet, lyckades konungen få honom att i den
svagsinte Kristian VII:s namn uppsätta en skrivelse, vari
danske konungen i allmänt hållna ordalag uttryckte sin gläd-
je över konung Gustavs besök, genom vilket det gamla miss-
troendet mellan de bägge nationerna nu skingrats. Kung
Kristian uttalade också den förhoppningen, att ingenting
skulle störa freden mellan de bägge rikena. Med denna skri-
velse förklarade sig Gustav III fullt tillfreds och bedyrade,
att han lämnade Danmark såsom dess uppriktigaste vän.
Men för att få ytterligare ett bevis på danska hovets vänskap
att sticka under näsan på de klentrogna, hittade han på att
försöka skaffa sin gunstling Armfelt den finfina danska Ele-
fantorden. Med ett intresse, som varit värt en bättre sak,
lyckades han också lirka det därhän, att »favoriten fick sin
