BRYTNING MED RYSSLAND. 343

så ock min son och svägerska. Detta ögonblick var påkostan-
de. Jag hälsade alla damerna, tog min bror i hand och steg
ned för trappan, där rådet ordnat sig på ömse sidor, drotsen
på första steget och sedan de andra. Jag gav dem min hand
att kyssa och steg så ned i slupen. Ett allmänt leverop hör-
des från hela folket och de i hamnen förankrade fartygen.
Sedan jag lämnat stranden, lät jag slupen stanna och sva-
ra med två hurra. Jag passerade på detta sätt hamnen
för att bestiga Amphion!, som låg vid ändan av Skepps-
holmen.»

När man ser, hur Gustavs allt behärskande intresse även
i en stund sådan som denna rör sig om hur scener och atti-
tyder »göra sig», ser hur noga han iakttar, att varje scen i
skådespelet ulspelas på det rätta trappsteget till och med, då
förstår man också, att Katarina träffade huvudet på spiken,
när hon om Gustav fällde det yttrandet, att om man under
ett samtal ville få honom i riktigt gott lynne, skulle man
placera honom så, att han fick tillfälle att se sig i spegeln.

Hur upplyftande att i stället höra den gamla fröken, »gen-
gångerskan från Gustavs dar», för den blivande skalden Snoil-
sky berätta sina intryck från den stunden:

»Jag minns», så sade hon, »den morgonstund,
då Gustav steg ombord på skärgårdsflottan.
Från Holmen dundrade av hjärtans grund
vid hurrande och jubel övermåttan,

och tårfullt viftande tog aldrig slut

för var galer, som vimplad lade ut.

Jag ser mång ungersven vid skottens ljud
med hurtigt grepp i tåg och tackel klänga,
som avskedshälsning till en mor, en brud,

en plymagerad hatt bland krutrök svänga.
Jag ser för mig så mången, mången, som

från Viborgsviken aldrig vände om.»

Några andra ögonblicksbilder från dessa ödesdigra dagar
ger oss den flitige brevskrivaren bibliotekarien Gjörwell. Han
berättar, att »man såg en stor del av manskapet sjungande
och nästan dansande gå ombord på flottan: »Jag kan», skriver
han, »intyga detta så mycket vissare, som jag stora embar-

1 Konungens chefsfartyg.
