LANDSFÖRRÄDAREN GÖRAN SPRENGTPORTEN. 347

makter och umgåtts med planer på Finlands lösryckande
från Sverige. Men ville han sluta med alla dylika stämplingar,
förhålla sig stilla några år och visa prov på trohet och under-
givenhet, så skulle hans önskan ännu kunna villfaras.

Detta var dock ej i Sprengtportens smak, och det oroade
honom, att konungen tycktes känna till hans förräderi. Några
timmar därefter skall han ha uppvaktat Markov och för ho-
nom utvecklat den plan till Finlands skiljande från Sverige,
varom han förut talat med ryska sändebudet i Holland. Han
hade t. o. m. författningsfrågan klar: det skulle bli en för-
bundsstat efter mönster av Holland och Nordamerikas För-
enta stater. »Finlands förenade provinsers republik» skulle
den nya staten heta. Han förklarade sig hågad att redan
samma höst sätta planen i verket och bedyrade, att finnarne
allmänt skulle följa honom. Men Markov var icke lika sang-
vinisk, och han var inte heller utan sina misstankar mot
Sprengtportens patriotiska oegennytta.

Katarina var däremot ivrigare. Hon skyndade sig att er-
bjuda Sprengtporten anställning som generalmajor i rysk
tjänst med förmånligt arrende av ryskt kronogods. Inför så
lockande anbud avkastar han utan tvekan Washington-
masken. Den store patrioten förvandlas med ens till den
simple, egennyttige lycksökaren. På vägen till Ryssland
sammanträffar han med en del av sina landsmän i Finland
och utvecklar för dem sin plan till Finlands frigörelse. Vid
hösttiden 1786 anländer han till Petersburg och blir alldeles
berusad av kejsarinnans nåd och sin nya lycka. Men inför
svenske ministern gråter han krokodiltårar över att om-
ständigheterna tvingat honom till detta steg och bedyrar,
att han aldrig skall med sin arm eller sitt huvud tjäna mot
sitt fädernesland.

När man vet, hur han sedan höll det löftet, instämmer man
gärna i Hedvig Charlottas av hjärtat gående ord: »Jag skulle
ingenting ha emot att få hålla i det rep, vari den mannen
kommer att hängas.»

Gustav III tog saken lugnt, ty han visste, att finska folkets
trohet var höjd över varje tvivel, och han resonerade mycket
riktigt som så, att i den stora allmänhetens ögon måste
Sprengtporten nu ha ohjälpligt förstört sitt anseende. Han
bara gav order till sitt sändebud i Petersburg att välvilligt
