RYSKA KRIGET UNDER ÅR 17838. 363

fällen träda fram i faran med lugn. Men han sökte något
teatraliskt i allt.»o Skjöldebrand liknar Gustav i spetsen för
sin armé vid »en man, som aldrig kört en häst, men finner sig
på ett högt kusksäte med tömmarna i handen till ett helt
spann raska och yra hästar, dem han måste köra utan spann-
ridare. Här hjälper ej förståndet, ej snillet. Newton i denna
ställning hade förmodligen funnit sig ganska förlägen. Men
en eljest dum kusk, som lärt att köra spann, skulle med heder
uppfylla samma plats. Så förhåller det sig med det hantverksc-
mässiga av kriget.» Ulrik Scheffer fällde en gång ett beteck-
nande yttrande om Gustavs militära kompetens. Det var, då
han talade med Karl Sparre om örlogsflottans förbättring:
»Ser Ni då icke», sade han, »att Ni sätter en rakkniv i handen
på ett barnl

Men lika litet som Karl X II:s krigarkraft tog sin boning i den
som bar hans värja, lika litet bodde karolinernas anda i den
krigshär, som Gustav förde i fält. När armén fick befallning
att gå över gränsen och rycka fram mot Fredrikshamn,
skyndade sig en mängd officerare att begära avsked eller
permission. Redan förut hade några, som voro söner till
ryssvänliga rådsherrar av Mösspartiet, tagit detta steg. Nu
föregingo två regementschefer med ett fördärvligt föredöme.

Toll rådde konungen att avslå samtliga avskedsansökningar
och framför arméns front kassera den officer, som vore nog
glömsk av sin plikt och sin ära att under flygande fana över-
giva sin post. Så långt vågade konungen dock ej gå — antag-
ligen av fruktan för att därigenom framkalla öppet myteri —
men han lät genom regementscheferna hota med krigsrätt,
och det verkade rätt kraftigt. Ett annat medel använde han
vid örlogsflottan, där ävenledes många officerare ville taga
avsked i missnöje över det sätt, varpå belöningarna efter
slaget vid Hogland utdelats. Här fann konungen bote-
medlet i att befordra samtliga officerare, som deltagit i slaget,
en grad. Det hjälpte.

»Amiralitetet är utomordentligt förnöjt», skriver Johan Gab-
riel Oxenstierna. »Så var det icke i början, men sedan hela
kåren fått en grads avancemang, är man förtjust. Man lovar
högt att göra det omöjliga, och man går så långt, att man säger,
att om lanttrupperna vägra att tjäna, skall man intaga deras
plats.»
