364 XKRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788—1790.

Flottans exempel visar, att personliga bevekelsegrunder
ofta lågo under missnöjet. Dessa voro dock icke de starkast
vägande skälen för officerskårens handlingssätt. Detta var
en frukt dels av bearbetningar från ryske ministern i Stock-
holm och hans vänner bland adelsoppositionen, dels av Göran
Sprengtportens draksådd bland de finska officerarne. Markovs
efterträdare, den oförskämde Razumovski!, och hans svenska
vänner arbetade av alla krafter på att pränta i den svenska
officerskåren, att Ryssland ingalunda ville Sverige något
ont, utan att det tvärtom var Sveriges konung, som angripit
Ryssland. Det förra var nu en sanning med modifikation.
Det var sant så till vida, som ryska kejsarinnan för tillfället
önskade fred med Sverige, eftersom hon var invecklad i
svårigheter på annat håll. Det var därför, hon uppträdde så
fredsälskande och försonligt. Och detta var nog för att insöva
en stor del av svenska folket i säkerhet och inbilla det, att
ingen fara hotade från grannen i öster. Man stirrade sig
blind på det faktum, att Gustav börjat anfallskrig.
Men till ett anfallskrig erfordrades enligt regeringsformen
ständernas samtycke. Adelsoppositionen hade alltså fått
ett utmärkt vapen att rikta mot konungen. Så upprepade sig
samma eländiga skådespel som under frihetstidens båda krig.
I stället för att göra sin plikt och följa konungen mot rikets
fiender började officerarne politisera och kommo genom sina
diskussioner till det resultatet, att de gjorde sin plikt, då de
vägrade att deltaga i ett olagligt krig. »Men de glömde», som
Odhner säger, »att de nu icke sutto på riddarhusets bänkar
utan stodo i fält mot rikets fiender, och att det nu tillkom dem
att följa sin konung, ej alt bedöma hans handlingssätt.» Den
uppgiften hörde riksens ständer men icke armén till. Men nu
hade riksdagsoppositionen blivit flyttad mitt in i lägret.
Och från Stockholm underhöllo Razumovski och oppositions-
cheferna ett oförtrutet uppviglingsarbete. Genom brev och
budbärare uppmuntrade de sina vänner i armén att taga
avsked.

1 Razumovski var son till en omätligt rik kosackhetman, som
gjort sin lycka genom sin broders vackra röst och utseende. Tack
vare dessa egenskaper blev brodern nämligen kejsarinnan Elisabets
älskare, och bägge bröderna upphöjdes till grevar och fältmar-
skalkar.
