RYSKA KRIGET UNDER ÅR 1788. 367

och von Otter med den förklaringen, att ett allmänt missnöje
rådde inom kåren med anledning av de dåliga anstalterna för
kriget. Detta missnöje utmynnade i en yrkan på återtåg.
Isynnerhet skyllde överstarne på menige mans motvillighet.
Konungen svarade, att han själv ville tala med manskapet.

Nu började de missnöjda officerarne en ivrig agitation
bland soldaterna. Med lock och pock sökte man få dem att
vägra lydnad mot en konung, som ju ville föra dem till »slakt-
bänkem, ja några officerare utforo i grova smädelser mut
konungens person. Auditör Ekman vid Åbo läns infanteri-
regemente berättar: »Åtskilliga över- och underofficerare voro
mycket sysselsatta att beskriva för soldaten, att konungen
brutit emot regeringsformen, att de emot deras ed icke borde
lyda konungen, som avmålades vara svagsint.»

Den 1 augusti lät konungen ställa upp de tredskande re-
gementena. Han red framför fronten, riktade till soldaterna
några manande ord och sporde dem till, om de ville följa
honom i liv och död mot fienden. Trots de föregående upp-
viglingsförsöken av regementenas egna officerare blev svaret
ett enhälligt ja. Då drog Gustav sin värja och uppmanade me-
nige man att svära vid Gud, att de ej skulle överge honom, så
länge han förde svärdet mot sina och deras fiender. Soldaterna
svuro eden, och konungen utropade glad: »Visste jag icke
detb Han vände sig nu till officerarne, uppmanade dem att
föregå med gott exempel och äskade svar även av dem. De
saluterade med värjan, men blott en del svarade ja. Mot-
ståndet var emellertid för denna gång besegrat, och hela
kåren bröt upp mot Fredrikshamn.

Men när konungen var borta, gåvo en del officerare sin
förbittring luft genom sådana tillmälen till soldaterna som
»Nu blir Ni släpade till slaktbänken, edra satar» eller »Gå nu
med kungen till helveteb Och en ung fänrik lovade dem, att
det manskap på hans pluton, som ryssen inte orkade dräpa,
skulle han själv göra av med i stället.

Uppstudsighetens och självsvåldets anda satt kvar i
officerarne, och Gustav var icke mannen att leda de olika
armékårerna till samverkan. Därför gick det, som det gick:
företaget mot Fredrikshamn misslyckades, och i missmod
gav Gustav efter för påtryckningarna och befallde återtåg.
Han tyckes ha blivit alldeles bedövad av detta nya olycksslag,
