368 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788—1790.

och det såg ut, som om han rent av med flit blottställde sig
för kulorna från fästningen.

Men med uppgivandet av företaget mot Fredrikshamn var
också fälttåget förlorat. Katarina fick god tid på sig att för-
stärka sina försvarskrafter, och kriget övergick till ett vanligt
gränskrig. Till sjös fingo ryssarne avgjort övervikt, därigenom
att deras flotta blev segelklar igen långt före den svenska. I
början av augusti lade sig en rysk eskader utanför Sveaborg
och höll den svenska flottan instängd där ända till senhöstenr.
Andra fientliga fartyg gjorde strandhugg på flere punkter av
Finlands kust, och en rysk eskader, som hade sin slation på
Köpenhamns redd, plundrade och brände Råå fiskläge söder
om Hälsingborg. Detta dåd väckte harm och avsky t. o. m.
hos Rysslands bundsförvant Danmark, ty under den långa
fredstiden hade en viss skandinavisk samhörighetskänsla
växt fram på båda sidor om Öresund. Danske kronprinsen
förebrådde den ryske befälhavaren hans handlingssätt, och
några danska damer satte i gång en insamling till förmån för
de stackars fiskarne.

Ryssens uppträdande injagade emellertid en sådan skräck
hos kustbefolkningen i Skåne, att Toll, såsom han skriver,
paldrig trott så mycken räddhåga kunna finnas här i min
fädernebygds. Då nu den ryska eskadern alltjämt stannade
kvar i Sundet, medan vår egen flotta låg blockerad i Sveaborg,
uppstod hos ett par svenskar tanken på att befria sig från
det obehagliga grannskapet av de fientliga fartygen genom
att helt enkelt bränna upp dem eller borra dem i sank. En
fänrik Benzelstjerna vid flottan, som var känd för sina
oerhörda kroppskrafter utan däremot svarande andlig ut-
rustning, uppgjorde i sin iver tillsammans med några dryckes-
bröder en formlig plan att bränna de ryska fartygen under
vintern, när de lågo infrusna utanför Köpenhamn. Han
meddelade sin plan först åt svenske ministern i Köpenhamn,
D”Albedyhll, och sedan åt Toll, som brann av iver att »få
driva spektakel med dessa gubbarne». Han skriver i sin kända
drastiska stil till D”Albedyhll: »Jag lever i det hopp, att
ryssarne nu måtte frysa sig fördärvade som andra herrelösa
hundar. Men ska de bestarne bli där över vintern? Säg
mig ett diplomatiskt omdöme: skulle det strida emot tro och
loven, om en partigängare vore dristig nog att göra ett fyr-
