370 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788—1790.

direkta underhandlingar till ryska kejsarinnan. Han fick
snart med sig Hästesko, von Otter och en del andra, och
sedan bestormade de med förenade krafter general Armfelt
att vara med. De utmålade ställningen såsom alldeles för-
tvivlad, därest man ej finge stillestånd. De spelade på den
strängen, att konungen själv ingenting högre önskade än
att få fred — men han kunde ju ej själv taga första steget.
Borde ej då arméns befälhavare såsom goda medborgare och
undersåtar göra vad de förmådde för att rädda konung och
fädernesland?

Nedtryckt av sjukdom och bekymmer gav den gamle
mannen slutligen efter för deras skenfagra skäl, och i Likala,
nära svenska gränsen!, sammankommo natten till den 9
augusti Armfelt, Hästesko, von Otter och Klick samt tre
andra officerare och undertecknade ett brev till ryska kej-
sarinnan, vartill Jägerhorn författat utkastet. Underteck-
narne härav förklarade i hela nationens namn, att de ogillade
kriget såsom olagligt. Blott till sitt fäderneslands försvar
mot anfall ville de draga svärdet. De föreslogo kejsarinnan
att inleda fredsunderhandlingar »med nationens representan-
ter i tillbörlig ordning» och voro naiva nog att hemställa
till hennes omprövning, om icke säkraste borgen för en dylik
fred vore, att vårt land återfinge de gränser, det haft för
femtio år sedan. Då skulle de illasinnade sakna varje an-
ledning att störa freden mellan Sverige och Ryssland. Jäger-
horn gav sig över till Ryssland med brevet, och det föregavs,
att han blivit tillfångatagen av kosacker.

Detta aktstycke, den s. k. Likala-noten, är, säger Odhner,
sen utomordentlig, ”ohörd”, enastående företeelse i vår hi-
storia. Några befälhavare för en obetydlig kår, av vilka
ingen ägde något större anseende, företaga sig, på några mils
avstånd från det kungliga högkvarteret, att på eget bevåg
inleda en underhandling med det fientliga rikets suverän, att
därvid föra talan å hela nationens vägnar och att erbjuda
fred på vissa villkor.» Hur otroligt det än kan förefalla,
utspriddes det ryktet, att den, som stod bakom Likala-noten,
var ingen mindre än Hans Maj:t själv, som på detta sätt ville
få andra att krafsa kastanjerna ur elden. Notens underteck-
nare hade, menade Adlerbeth, »gjort för mycket för att vara

1 Se kartan sid. 405.

