372 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788—1790.

Faktiskt är också, att många av dem, som lockats in i samman-
svärjningen, gingo med i den tron, att de gjorde konungen en
tjänst därmed. Skjöldebrand berättar, att flere av dem, som
han förebrådde deras beteende, bedyrade, att det var för
att hjälpa konungen, som de handlat så. »I sanning», utropar
han, »en vacker tjänst åt konungen att uppoffra sin och
nationens ära — Men då den tappre von Vegesack an-
modades att underteckna förbundsskriften, svarade han:
»Jag underskriver ingen annan överenskommelse än den
att tillintetgöra fienden, och samma öde drabbar envar,
som söker övertala eller tvinga mig.»

Anjalamännen sände en avskrift av förbundsakten till
konungen under uttalande av den förhoppningen, att om
ryska kejsarinnan ställde i utsikt en hederlig fred, konun-
gen då måtte inlåta sig i underhandlingar med henne
därom.

Gustavs läge var förtvivlat. Hans krigsplan var omintet-
gjord. Missnöjet grep för var dag alltmer omkring sig. Anjala-
männen underhandlade redan med andra finska och svenska
kårer om anslutning till myteriet. Själv var konungen hotad
till sin frihet, ja till livet. Axel von Fersens son och namne,
som nu var överste, skrev till sin far: »Det tal, som man här
för, och det sätt, varpå man beter sig mot konungen, kommer
håren att resa sig på mitt huvud.» Och härvid är att märka,
att brevskrivaren ingalunda hörde till konungens beundrare,
tvärtom.

Gustav Maurits Armfelt var under dessa prövande dagar
konungens bäste vän och tröstare. Men även hans trohet
hade satts på prov. Den 7 augusti mottog han genom en
bonde från Fredrikshamn ett brev med inneliggande växel
på 20,000 rdr specie. Brevet gick ut på att övertala Armfelt
till att inlåta sig på underhandlingar med de ryska överbefäl-
havarne och försäkrade om »den djupaste tystlåtenhet samt
i händelse av upptäckt om den mäktigaste protektion av den
monarkinna, som så utmärkt visat svenska nationen sin
ynnest>. Svar begärdes, ställt till »En välment Finne» och
inlagt i en lärftspåse vid foten av tredje verststolpen från
Fredrikshamn.

Armfelt visade brevet för konungen och avsände det svaret,
att hans plikt var att dö eller segra. »Jag återsänder»,
