378 XRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788—1790.

krigsutbrottet mellan Sverige och Ryssland, ty han önskade
ingalunda, att Rysslands makt och inflytande i Norden skulle
tillväxa på Sveriges bekostnad. »Sveriges fall skulle förr
eller senare draga med sig vårt eget», sade han oförbehållsamt
till D”Albedyhll. I förhoppning om att kunna avhålla Gustav
III från anfall på Ryssland hade han oförtrutet erinrat ko-
nungen om att Danmark i sådant fall var skyldigt att bistå
kejsarinnan. Och även sedan kriget utbrutit, arbetade danska
regeringen på att genom underhandlingar återställa freden.
Men då alla åtgärder voro fruktlösa, återstod för Danmark
ingenting annat än att fullgöra den tunga plikten att hjälpa
bundsförvanten. Bernstorff ämnade emellertid göra kriget
så lindrigt som möjligt och sätta i gång det i senaste laget —
först fem veckor efter krigsförklaringen. Därigenom ville
han bereda Sverige ytterligare rådrum att skaffa sig fred och
även — så besynnerligt det än kan synas — att sätta sina
gränser i försvarsskick. Bernstorff var nämligen en statsman,
som i mycket var före sin tid. Han var välvilligt stämd mot
Sverige och ville ej vara med om någon stympning av grann-
landet varken på ryska eller danska sidan, ty han ansåg ett
oförsvagat Sverige nödvändigt för jämvikten i Norden.

Däremot hade hans känslor mot Gustav III förändrats
allt efter som han fått tillfälle att följa konungens äventyr-
liga politik i spåren. Han såg numera i Gustav blott »den
hänsynslöse fördragsbrytaren», som kunde oskadliggöras
endast genom att man fråntoge honom den makt, han till-
vällat sig 1772. Och Bernstorff föreställde sig, att även den
övervägande delen av svenska nationen längtade efter en
dylik förändring i regeringssättet. Han tänkte icke på att
man i Sverige ännu hade frihetstidens erfarenheter i alltför
färskt minne för att önska sig tillbaka till den tiden.

Det var sålunda Sveriges konung, Bernstorff ville bekämpa,
men dess folk, som ej hade någon skuld i det ryska kriget,
ville han intet ont. Gustav å sin sida kom full av mod och
förtröstan hem till Sverige, ty han räknade på att nu kunna
samla sitt folk mot både inre och yttre fiender. Och det visade
sig, att den gången var det han, som räknat rätt. Han fann
hos kärnan av Sveriges folk en kraftig avsky mot dessa offi-
cerare, som förrått sitt fosterland i farans stund. I Stockholm
föreslog man till text på nästa riksdagspredikan de orden i
