DANMARKS ANGREPP ÅR 1788 OCH FOLKVÄPNINGEN. 381

singarne »missunnade dalkarlarne den hedern att ensamma
våga allt för sin konung», skrev Armfelt. Där liksom i Gästrik-
land, Jämtland och Härjedalen blev det allmän folkväpning,
och de norrländska städerna tävlade med varandra i att vid-
taga försvarsåtgärder. Kustbefolkningen i Skåne var också
med, och i Småland, Västergötland och Halland ville allmogen
gå man ur huse. Landshövdingarne hade bara svårt att ordna
folkrörelsen och »hindra hopen att mangrant och utan ordning
begiva sig åstad». Till alla rikets landskap spred sig försvars-
rörelsen. I Bohuslän »förbannade allmogen landshövdingen,
som ej uppbådat lantvärn som i andra provinser».

I »Allmänna tidningar» för den 17 november 1788 läses
följande notis från Skara: »Här vid Gymnasium hafva, i an-
seende til Krigsrörelsen så nära i Granskapet och Tropparnes
stundom, dels Genomtåg, dels Inquartering, Föreläsningarna
för Höstterminen måst upphöra och en del af de publique
Husen nytjas til Magaziner. Både Stad och Landsort äro af
hjärtat konungen tilgifne; och hvad Wenern beträffar, så hål-
les den ren af en duktig Amiralitets-officerare och 2:ne bevä-
rade små Fregatter.»

Det blev en folkrörelse, vartill man ej sett maken sedan
Magnus Stenbocks dagar. Det var svenska folkets svar på
officerarnes landsförräderi. Många adelsmän, särskilt hem-
komna officerare, sågo snett på folkrörelsen, ja hotade del-
tagarne med straff. Men det blott ökade allmogens förbitt-
ring mot dem och deras stånd. I Stockholm utspriddes de
vildaste rykten om konungens planer. Det berättades och
troddes, att han ämnade komma tillbaka i spetsen för dal-
karlarne för att krossa oppositionen och — tillfogade hans
fiender — plundra banken.

Från Karlstad skyndade konungen emellertid vidare till
Göteborg, som hotades av en dansk-norsk här på omkring
10,000 man, vilka ryckt in från Norge under befäl av prins
Karl av Hessen, en svåger till både den svenske och den
danske konungen.

Man vore nästan frestad att gissa, att oppositionen sökte
misstänkliggöra Gustav för att stå i hemlig förbindelse meå
den fientlige överbefälhavaren, liksom det förut påstods att
han gjort med Anjalacheferna. Och verkligen — det är inget
skämt: det fanns de, som bestämt påstodo, att Gustav givit
