384 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788—1790.

delsyxor, skarprättarsvärd, galgrep, galgkrokar, kniptänger,
tortyrsågar och andra pinoredskap, alltsammans naturligt-
vis avsett att plåga svenska män med! I själva verket synas
de ha varit en norsk fältskärs instrument, vilka blivit för-
stärkta med redskap, som tillhörde en profoss vid norska
armén.

Underrättelsen om fiendens avtåg framkallade inom dal-
karlarnes frikår en allt annat än glad stämning. De önskade
innerligt, att danskarne skulle komma igen, så skulle de nog
sörja för mottagandet. Efter vapenvilan med Danmark tillstod
Armfelt »i förtroende» för konungen, att han på sina knän
sbad Gud giva prinsen av Hessen lust att bryta stilleståndet
och anfalla honom». Men när det ingen ändring blev och de
frivillige avfordrades gevären, som de fått från förråden, höll
det på att bli myteri bland en del avdelningar. Och Gustav
själv skulle inte varit den han var, om han icke nu, när han
visste, att han hade England och Preussen på sin sida, önskade
finna någon giltig anledning att bryta stilleståndet. Han för-
sökte också ställa till gräl med prinsen av Hessen och skram-
lade hotfullt med värjan. Men då grepo medlarne in och för-
mådde Gustav att taga tillbaka sina hotelser.

Stämningen inom folkets breda lager gav sig uttryck i
tacksamhet mot den, som hade största förtjänsten av stille-
ståndet, Hugh Elliot. »På min hemresa», berättar han,
sblev jag nästan buren av folkets händer. I varje stad och by
mottogs jag av invånarne som deras beskyddare och befriare.»
Han tyckte å sin sida om svenska folket, »men de så kallade
adelsmännen påminna mig i viss mån om mina gamla bekanta
i Polen», skrev han till svenske ministern i Köpenhamn. »De
tala om frihet men längta blott efter tillfällen att få sälja sig.»
I ett brev till Gustav III bad han konungen att för Nordens
lugn offra den olycksaliga ära, som en furste kan vinna
endast genom blodsutgjutelse. Måtte konungen i stället taga
råd endast av sitt »ädla, upphöjda och ömma hjärta»!

& x
