390 «KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788—1790.

regenter, som »sig till vanheder och riket till skada fört spiran»
— såsom Magnus Smek, Albrekt av Mecklenburg och Kri-
stian Tyrann. :

Så långt som De Geer ville däremot en så beprövad parti-
chef som Fersen icke gå. Han stod nu vid fyllda sjuttio år
för sista gången som oppositionens högste ledare. Hans mål
begränsade sig till att värna om författningen, och han sökte
lugna brushuvudena på riddarhuset. Han hade ogillat kriget,
men ännu skarpare hade han ogillat Anjalamännen; och hans
parti finge på inga villkor uppträda på ett sådant sätt, att
det kunde få ens sken av att vilja taga de sammansvurna
i försvar. Bäst därför att ej röra vid krigsfrågan, menade
han.

Alla planer på efterräkning för konungens krigspolitik
avklipptes också tvärt genom de ofrälse ståndens snabba be-
slut att till Hans Maj:t frambära en formlig tacksägelse för
hans omsorger om rikets försvar. Adeln kunde ju för skams
skull inte annat göra än instämma. Och så hade konungen
klarat den faran.

I sin proposition begärde Gustav, att ständerna skulle till-
sätta ett hemligt utskott av alla fyra stånden för att med honom
överenskomma om utvägar »till rikets säkerhet, bestånd och
självständighets bibehållande». Adeln såg häri genast ett
försök att rycka avgörandet från ståndet som sådant och
lägga det i händerna på några få ledamöter. Adeln fann det
därför vara sin plikt att protestera. Frietzecky stod upp och
yttrade, att man borde begränsa utskottets makt genom en
instruktion, så att det ej skulle kunna inkräkta på områden,
där det enligt regeringsformen tillkomme ständerna själva att
besluta. När avgörandet skulle ske angående detta förslag,
ingrep konungen på ett fullkomligt enastående sätt. Han
använde därvid som redskap lantmarskalken generalmajor
Charles Emil Lewenhaupt, son till den olycklige genera-
len från förra ryska kriget. Honom hade Gustav utvalt till
ordförandeposten, därför att han visste, hur svag och lättledd
mannen var. Det anmärktes också med elak överdrift, att
det fordrades ett skarpt huvud för att bland adeln utleta en
lantmarskalk med så dåligt huvud. Stygga människor påstå,
att han börjat sitt hälsningstal som lantmarskalk med orden:
»sHur mår ridderskapet och adeln?» — Men mannens styrka låg
