GUSTAV III GÖR SIG ENVÄLDIG. 393

Aldrig hade Sveriges ridderskap och adel fått höra ett
sådant språk från tronen. Och detta skulle rikets första stånd
nödgas taga emot i närvaro av de ofrälse, som skadeglada
bevittnade adelns förödmjukelsel Genast står Fersen upp,
lugn och värdig som alltid, och anhåller i underdånighet att
få tala. Men Gustav slår klubban i bordet och förklarar,
att han i dag kallat ridderskapet och adeln att lyssna till
vad han föreställde dem men icke för att överlägga — det
kunde de göra på riddarhuset.

Fersen ger dock ej tappt utan reser sig igen, sägande, att
konungen ej kunde vägra ett stånd, vad han ej brukade vägra
den ringaste av sina undersåtar: att förklara sig. De Geer
och två andra adelsmän begära i samma veva ordet, men
konungen säger nej och befaller adeln att lämna rikssalen.
En stunds tvekan... Ingen av de 900 adelsmännen reser
sig från sin plats, men mången lägger handen på värjfästet,
och man hör sorl och hotfulla yttranden: »Jag låter ej köra ut
mig.» Det var ett ögonblick, då Gustavs krona hängde på
ett hår. Till slut reser sig dock den gamle hövdingen Fersen,
förnäm och behärskad som alltid, och med orden »Låt oss går
lämnar han salen. De andra följa långsamt efter. »Salen
blev tom på adeb, skriver konungens medhjälpare biskop
Wallquist. »Den synen var ock ny. En konung med endast
ofrälse män för sig är väl en sällsamhet, men den är icke
obehaglig..» — På morgonen samma dag hade konungen
talat med Wallquist om hur han ämnade tvinga adeln att
lämna rikssalen. »Men om adeln ej lyder?» invände bi-
skopen. »Den lyder,, svarade konungen. Och han hade
räknat rätt.

Efter denna spännande scen tilltalade konungen de ofrälse
stånden med nådiga ord och uppmanade dem att utse två
ledamöter av vart stånd, vilka skulle jämte talmännen över-
lägga med honom om de ofrälses privilegier och ingå en »före-
ning, som stadgar vårt och rikets gemensamma väb. Valet
ägde rum på fläcken, och redan samma afton kunde de depu-
terade börja sina överläggningar med konungen. Inför dem
uppläste Gustav ett tilläggsförslag till regeringsformen, kallat
förenings- och säkerhetsakten, vilket ej blott gav de
ofrälse åtskilliga värdefulla rättigheter utan också utvidgade
konungamakten till envälde på somliga områden. En del av
