GUSTAV III GÖR SIG ENVÄLDIG. 395

delade sig med sin far genom brev, vilka inbakade i bröd
gingo till Fredrikshovs slott, som konungen låtit inreda till
fängelse.

Ju hänsynslösare Gustav uppträdde mot det stånd, han
förut så partiskt gynnat och omhuldat, ju mer jublade det
lägre folket i huvudstaden. Framstående adelsmän blevo
förfördelade av pöbeln, som kallade dem för landsförrädare.
Det var en farlig makt Gustav III skaffat sig till bundsför-
vant, men den var stark för tillfället.

Det fanns dock även utom adeln ej så få, som ogillade
förenings- och säkerhetsakten. Bland dem var ärkebiskopen,
Uno von Troil. Men för att ej göra konungen ledsen erbjöd
han sig att i den avgörande stunden — lägga sig sjuk. Ko-
nungen tackade och vände sig till biskop Wallquist, som åhör-
de samtalet, med orden: »När ärkebiskopen nu sjuknar, har
jag väl den biskop, åt vilken jag kan lämna klubban.» Men
Wallquist stod på samma politiska ståndpunkt som von
Troil och svarade: »Vad ärkebiskopen icke vill göra, det tror
jag ingen biskop kan göra.» Sedan talades icke vidare om
saken, och »enda följden av den konferens blev, att Troil
gick hem och lät kläda sig med en socka på ena foten till
bevis, att han hade en svår podager», säger Wallquist.

Sedan konungen genom häktningar och andra åtgärder
gjort oppositionen mjuk — som han trodde —, kallade han
alla fyra stånden till rikssalen. Den 21 februari hölls det
viktiga plenum, som skulle avgöra över förenings- och säker-
hetsaktens öde. Sedan det nya författningsförslaget blivit
uppläst, tillsporde konungen ständerna: »Antagen I då, gode
herrar och svenske män, den nu således uppläste förenings-
och säkerhetsakt?»

sDenna proposition besvaradess, säger Wallquist, »med
ja och nej men bägge delarna så häftigt, att styrkan i valven
tycktes förökas.»> Konungen upprepade propositionen två
gånger, men svaret blev lika blandat. Lika avgjort som adelns
nej var, lika kraftigt var böndernas ja. Deras rop voro
så våldsamma, att prästers och borgares mera sparsamma och
tveksamma jarop drunknade däri.

Konungen förklarade nu, att de ofrälse stånden bifallit
propositionen, och uppmanade adeln att instämma i deras
beslut. Flere talare bland adeln anhöllo emellertid, att deras
