406 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788—1790.

Det har i alla tider varit en svår uppgift att hålla hälso-
tillståndet gott ombord på krigsfartyg, där ju massor av
folk bli sammanförda i trånga, mörka och med hänsyn till
sjögången illa ventilerade kajutor. På segelfartygens tid,
då expeditionerna ofta blevo oberäknat långa till följd av
vidriga vindförhållanden, uppstod lätt brist ombord på både
mat och dricksvatten, och bägge delarna blevo ofta skämda.
Halvrutten och härsken mat, surt öl och Östersjövatten var
ingen lämplig diet ens för de kraftigaste fysiker; och hade man
väl fått skörbjugg, rödsot, tyfus eller fläckfeber ombord,
så hjälpte det icke, hur mycket man rökte kojerna med enris
och svavel eller beströk väggarna med tjära.

Med läkarvården hade det i alla tider varit illa beställt både
ombord och i land. Den sköttes mest av »bårdskärare» eller
barberare, och inte ens sådana var det lätt att få ombord,
ty sjömanslivet tedde sig för dem som något fasansfullt. När
vårt lands förste verklige amiralitetsläkare gått till botten med
skeppet »Stora kronam i slaget vid Öland 1676, fick man en
efterträdare åt honom endast på det villkoret, att denne skulle
bli satt i land, så snart sjöslag förestod — till den grad måste
höga vederbörande tumma på sina pretentioner: En annan
läkare vid samma tid, som lämnade mycket övrigt att önska
— fast av andra skäl —, var amiralitetets »bricksnidare».
Då han år 1676 begärde avsked, vägrade vederbörande att
bevilja hans ansökan med den motiveringen, att »ehuruväl
han haver många skurit ihjäl, likväl och emedan nu för tiden
av det hantverket här i staden ingen annan är, thy är han
omistandess.

Under Gustav III:s ryska krig hade hälsotillståndet på
flottan varit ovanligt gott ända tills efter slaget vid Hogland.
Under stillaliggandet i Sveaborgs hamn utbröt en elakartad
farsot bland de ryska krigsfångarne ombord på det vid Hog-
land tagna ryska skeppet Vladislav och spred sig sedan till de
svenska besättningarne. Man har i våra dagar kommit under
fund med att sjukdomen åtminstone i de allra flesta fallen var
tyfus, och att smittan överförts från ryssarne till de våra
genom de berömda ryska lössen, vilkas verksamhet som smitto-
bärare i hög grad gynnades genom det då gängse bruket av
peruker. De ännu mera osympatiska vägglössen voro den här
gången utan skuld, ty egendomligt nog skola, enligt special-
