RYSKA KRIGET 1789. 411

Han var uppfödd på sjön, hade mest levat på sjön och för-
värvat den erfarenhet, som gjorde honom till en av de skick-
ligaste sjömän. Hans moral var att vara hederlig man, hans
religion att dö med mod. Båtsmän gräto, då han kastades i
havet.

Hökenflycht hade i flera dagar haft en aning, att han skulle
bli skjuten, och talt därom som om en avgjord sak. Hustru
och barn lågo honom endast om hjärtat. Han tog mig en
gång avsides och sade: ”När jag blir skjuten, bed hertigen
komma ihåg, vad han lovat för dem, jag lämnar efter mig!
De hava då intet att leva utav. Det gör mig ont. Min lön
var allt, vad vi ägde.” Hökenflycht klämde kraftigt min hand
och upprepade: ”Gör det!" Jag lovade och gjorde det.»

Inget fartyg hade å någondera sidan tagit någon vidare
skada varken till skrov eller rigg. Förklaringen till de låga
förlustsiffrorna ligger däri, att de svenska besättningarna voro
så hårt medtagna av sjukdom, att de endast med största svå-
righet förmådde utföra de många olika manövrer, som kräv-
des före och under striden. Därtill kom, att en stor del av
manskapet var nytt och nästan oövat folk. Och ryska flottan
hade hela tiden hållit undan, så att de bägge motståndarne
aldrig kommit inom riktigt effektivt skotthåll för varandra.
Den ryske amiralen hade manövrerat i syfte att undvika en
avgörande strid, tills den eskader, som under vintern legat
vid Köpenhamn, hunne förena sig med huvudflottan. Han
visste också, att den svenska flottan för var dag, som gick,
blev allt mindre motståndskrattig till följd av sjukligheten
ombord. Därför hade ryssarne allt att vinna på att draga
ut på tiden.

Slaget vid Ölands södra udde hade blivit oavgjort. Det
skulle antagligen ha slutat med en seger för svenska flottan,
därest hela dess anfallskraft satts in i striden. Skulden för
att så ej skedde är Per Lilliehorns. När kanonaden vat
slut, fråntog hertigen honom befälet och förklarade honom
arresterad.

Lilliehorn var, vad man på den tiden kallade, »en slät
officers. Han »saknade», för att citera Munthe, vår främste
nu levande sjökrigshistoriker, »både håg och fallenhet för
sjömanslivet. Oaktat sin äregirighet var han lat och förblev
