RYSKA KRIGET 1789. 415

varit fullkomligt i händerna på sin fartygschef, major Sjö-
bohm, som var Lilliehorn betydligt överlägsen i kunskaper
och sjövana — vilket dock inte vill säga så mycket det heller.
Lilliehorn blottade under förhöret en fullkomligt straffvärd
okunnighet i fråga om sjötaktikens elementer och en divi-
sionschefs skyldigheter. Sjöbohm, som var nyförlovad och
kär uppöver öronen, hade endast med största svårighet
låtit övertala sig av Lilliehorn att följa med honom och läng-
tade bara efter att komma helskinnad hem till Karlskrona
och få gifta sig. En del vittnen hade hört ett samtal mellan
Lilliehorn och Sjöbohm. — Den gode majoren hade därvid
uttalat sin fruktan för att hans fartyg med sin svaga besätt-
ning skulle bli taget av ryssarne, om man närmade sig
dem för mycket. — Sjöbohm tog Lilliehorns arrestering så
hårt, att han insjuknade, och i början av rättegången dog
han.

Vad beträffar de egendomliga orderna till de fyra aktersta
fartygen att vända tillbaka, när de voro på väg mot fienden,
torde Lilliehorn däremot vara oskyldig. Antagligen har
signalen honom ovetande hissats av Sjöbohm eller genom nå-
got misstag från signalmannens sida men strax därpå firats
ned. Men Lilliehorn har i alla fall uraktlåtit, vad som borde
varit hans skyldighet, när han såg fartygen vända tillbaka,
nämligen att ge dem ny order att anfalla.

Den anklagade repade emellertid mod igen och försvarade
sig med undanflykter, ordrytteri och annan advokatyr av
tarvligaste sort. Särskilt utmärkte han sig i att sätta ihop
lösryckta citat ur vittnesmål, vilkas helhetsintryck var rakt
motsatt vad Lilliehorn ville låta påskina. Han trodde sig
också kunna komma undan genom att skjuta skulden på den
avlidne Sjöbohm, som skulle ha vägrat att lyda hans
befallningar — en snygg ursäkt av en divisionschef, som be-
fann sig ombord på samma fartyg som ordervägraren! Dessa
beskyllningar utsträckte han sedan till de andra fartygs-
cheferna i divisionen.

Han ansågs nu mogen för sin dom och den lydde på arkebu-
sering för »hans grova samt högst skadliga vanvårdande av
amiralskap och under loppet av hela slaget fortsatta olydnad
och uppstudsighet emot högsta befälet, brott de där antingen
av list och arghet, framhärdande motvilja eller okunnigt
