RYSKA KRIGET 1789. 417

en politisk tjänst, som bevisats honom, och det felet hade
han fått dyrt plikta för.

&

Bland dem som hatade Gustav III, uppkom snart ett rykte,
som i vederstygglighet överträffar nästan allt vad dittills ut-
spritts om konungen: Lilliehorn hade fått hemliga order av
konungen att hindra hertig Karl från att vinna en sjöseger, på
det att folkets hjärtan icke skulle vändas till hertigen på
konungens bekostnad. Detta ohyggliga förtal mot en konung,
som kämpade en förtvivlad kamp mot övermakten, och som
i ett brev vid tiden strax efter slaget besvär hertigen att icke
övergiva honom utan med örlogsflottan skynda till hans hjälp,
på det att armén icke må förgås av svält — detta förtal
är så mycket mera orimligt, som hertigen brutit med oppo-
sitionen och under den senaste rikdagskampen troget stått på
konungens sida. Och hur befängd är ej den tanken, att samme
konung, som under otroliga ansträngningar forcerat flottans
utrustning, skulle själv omintetgöra frukten av all denna möda
av avund mot sin bror. Då hade det varit bra mycket enklare
att spara både pengar och folk, som mer än väl behövdes på
andra håll, och låta flottan ligga overksam. Den fruktans-
värda sjukligheten i Karlskrona kunde vara ursäkt nog för
ett sådant handlingssätt. Men både Hedvig Charlotta och
Skjöldebrand — två personer som förts över på den mot
konungen fientliga sidan — ha genom sina efterlämnade
papper bidragit till att ge tilltro åt de nedsättande ryk-
tena. För att ge ett riktigt skrämmande starkt intryck
av hur onda krafter här arbetat i det fördolda går Skjölde-
brand så långt, att han insinuerar, att även Nordenskjöld
arbetade för samma mål som Lilliehorn. Till bestyrkande
av dessa misstankar lämnar han en hel del uppgifter, som
vittna om den ständigt sjösjuke kavalleristens fullständiga
okunnighet i allt vad till sjömansyrket hörer.

Särskilt är det två omständigheter, som han finner grave-
rande. Den ena var Nordenskjölds för en modig karl helt na-
turliga åtgärd att med chefsskeppet sätta kurs rakt på fienden,
vilket skulle ha frampressat ett ängsligt utrop från hertigen:
»Vad, vill Ni leverera mig åt ryssarne?» Den andra av dessa
Skjöldebrandska bevisgrunder har av alla sakkunniga ögon-
