RYSKA KRIGET 1789. 423

styrka mot de påträngande ryska fartygen, så hade deras
anfall kunnat tillbakaslås. Men det gjorde han icke. Och
varför? Det berodde icke på någon svårighet att komma dit,
ty svenskarne hade vinden med sig, låt vara att den var svag.
Men antagligen väntade han, att konungen skulle ge order
om reträtt i anledning av den rapport, som Ehrensvärd
avsänt till honom, av innehåll, att amiralen led brist på
ammunition. Det troliga är, att Ehrensvärd i väntan på
konungens svar icke ville flytta sina fartyg i motsatt riktning
mot reträttlinjen. Men Gustav, som från en bergshöjd åsåg
striden, fasthöll vid sitt beslut att icke tillåta reträtt. Fa-
ran för ammunitionsbrist var för resten icke överhängande.

Det är under Ehrensvärds väntan på order att retirera och
overksamheten därunder, som slaget avgöres, och som strids-
läget för de våra försämras därhän, att reträtt blir nödvändig.
Med stora ansträngningar lyckas ryssarne bräcka sönder så
mycket av de sänkta fartygen, att deras egen flotta kan börja
passera stora inloppet. Då lämnar Ehrensvärd tillsammans
med sin flaggkapten, överstelöjtnant Karl Cronstedt!,
sitt chefsfartyg och går i en slup för att personligen ge sina
fartyg order om reträtt åt Svartholms fästning. Men under
färden i slupen finner han sig avskuren från sin flotta. Han
kan därför icke återvända till sitt folk utan lämnar flottan
att reda sig själv och låter ro sig in i Kymmeneviken, varifrån
han fortsätter till konungens högkvarter i Kymmenegård, dit
även Gustav på Ehrensvärds uppmaning återvänt.

Konungen hade just nedskrivit en order till Ehrensvärd om
reträtt, då till hans ytterliga häpnad amiralen själv, åtföljd
av sin flaggkapten, uppenbarar sig i högkvarteret och »med
en segrares röst» hälsar konungen med orden: »Ers Majestät
har icke mera någon skärgårdsflottal» Så förtäljer Adlerbeth
i ett äreminne över Ehrensvärd. Men konungens sekreterare
J. A. Ehrenström berättar episoden på helt annat sätt.
Han märkte ingenting av segrarton i Ehrensvärds röst, då
denne, svart av krutrök i ansiktet, trädde in i hovstall-
mästare von Essens tält med helt andra och mera naturliga
ord: »Här är jag — jag är slagen.» Sedan berättade han för
konungen, att föga eller intet återstod av hans finska skär-
gårdsflotta.

1 Den sedermera så sorgligt ryktbare kommendanten på Sveaborg.
