426 XKRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788--1790.

stridens början, undkommo 32 till Svartholms fästning, där de
sökte skydd. Mer än 1,300 man av 5,000 voro fångna, döda
eller sårade. Ryssarne förlorade blott två fartyg, men över
tusen man voro döda, sårade eller fångna, och den ryske över-
befälhavarens plan att kringränna och tillintetgöra svenska
flottan hade gått om intet. Skulden för den olyckliga ut-
gången är delad mellan konungen, som ej lät amiralen i
god tid göra försänkningarna, och Ehrensvärd, som först
och främst uraktlät att försänka ett av inloppen till Svensk-
sund och sedan ej i tid vidtog åtgärder mot den framträn-
gande ryska huvudstyrkan. Skulden härför delar han med
sin flaggkapten. Ansvaret för att flottan ej fått tillräckligt
med ammunition drabbar också bägge dessa män.

Ehrensvärds uraktlåtenhetssynder förbättras icke genom
hans beteende dagen efter slaget. Han stannade hela dagen
i högkvarteret och tröstade sig över sitt nederlag genom att
med kallsinnig filosofi> sitta och rita karikatyrer över
flottans reträtt. För resten var han kanske inte i behov av
någon tröst. Han hade ju själv in i det sista varnat konungen.
Och utgången hade givit honom rätt. Skulden för olyckan
var således icke hans utan den ärelystne konungens! Man
skulle dock kunna tycka, att det borde ha varit amiralens
självklara plikt att med det första förvissa sig om hur stor
del av denna flotta som blivit räddad.

Däremot finns det icke någon sanning i den anekdoten,
att Ehrensvärd skulle i stället för rapport ha skickat konungen
en teckning, föreställande amiralen sittande i en schäs och
med en pappersrulle under armen, varpå stod >»Arméns flotta».
Därmed skulle då ha betecknats, att denna flotta fanns blott
på papperet.

Andra dagen efter slaget fick Ehrensvärd genom en person
utskickad av en annan officer veta, att större delen av flottan
var räddad. Först då begav sig amiralen till Lovisa för att
vidtaga nödiga anstalter för fartygen och se om de sårade.

Gustav ville nu bli kvitt Ehrensvärd. Han hade genom sina
erfarenheter både nu och vid örlogsflottans utrustning kom-
mit till den uppfattningen, att »Ehrensvärd var absolut
olämplig för allt, som krävde ordning och precision».
